För fort från observation till konklusion om skolan

Skola Doktoranden Gabriel Heller Sahlgrens rapport ”Real Finnish lessons – the true story of an education superpower” har varit bas för två debattartiklar, en i svenska Dagens Nyheter, en i HBL. De två texterna är ganska olika. Debattartikeln i Dagens Nyheter är, i likhet med rapportens titel, tvärsäker och hårt argumenterande, medan artikeln i HBL är mera återhållsam.
Det är de finlandssvenska läsarna som vinner den här gången, för det lugnare tilltal som Heller Sahlgren använder i HBL är långt mer intressant. För att börja i det som är viktigt och bra: rapporten påminner oss alla om att skola och utbildning är långsamma och sega samhällsfenomen, vars framgång och misslyckanden inte kan förklaras med enskilda reformer eller politiska beslut.
Genom att sätta in det finländska Pisa-miraklet i ett utbildningshistoriskt sammanhang visar Heller Sahlgren hur skola och lärarutbildning är integrerade delar av långsiktig samhällsutveckling, där visioner och ideologi är viktigare förklaringsmodeller än enskilda dagsaktuella fenomen. Kritiken av avsaknaden av tillräckligt robusta data för orsak-verkan-förklaringar inom utbildningsforskningen är också delvis motiverad.
Men i läsningen av själva rapporten framgår det dessvärre också en hel del problem, varav några också syns i HBL:s artikel. Progressiva undervisningsmetoder, som i drygt hundra år utgjort en viktig bas för västerländska utbildningssystem, avfärdas som ”skadliga för kognitiv utveckling”. I stället, menar Heller Sahlgren, behövs mera ”auktoritet”. Exakt vad som avses med det är oklart. Det går helt enkelt alldeles för fort från observation till konklusion, såsom ofta i utbildningsdebatten.
Den snabba takten slår också genom i omsorgsfullheten i analyserna. Ett exempel är förklaringen till finlandssvenska elevers testresultat, som i genomsnitt varit något lägre än finskspråkiga elevers. I själva rapporten argumenterar Heller Sahlgren för att det av historiska skäl finns olika syn på värdet av utbildning i de finska och svenska språkgrupperna, vilket avspeglas i lägre värdering av läraryrket bland svenskspråkiga. Detta är orsaken till en lägre andel behöriga lärare i de svenskspråkiga skolorna, och förklarar de lägre testresultaten, enligt rapporten. Ett på alla sätt trovärdigt resonemang. Problemet är att det finns en stor regional variation i andelen behöriga lärare i de svenskspråkiga skolorna. Andelen behöriga lärare är, av olika skäl, hög i de regioner där testresultaten är låga, och låg där testresultaten är höga.
Det här resonemanget har försvunnit i HBL-artikeln, där i stället de finlandssvenska klassrummens ”skandinaviska” karaktär, med mera trivsel och mindre lärarauktoritet, förklarar skillnaderna mellan språkgruppernas resultat. Ett direkt problem för det argumentet är att den kanske mest skandinaviska delen av Finland, Åland, har de allra högsta resultaten i matematik i Finland och Norden.
Ur ett jämförande forskningsperspektiv verkar jämförelseobjekten något godtyckligt valda. Skolors autonomi, skillnader i bedömningskultur eller lärarutbildning förklarar inte den finländska Pisaframgången, i stället är det avsaknaden av skandinavisk kultur som erbjuds. Med den modellen borde den svenska nedgången i Pisaresultat förklaras av en ökad skandinavisering i Sverige. Det framstår inte som särskilt troligt.
Pisa ger en bild av länders utbildningssystem, men kan inte förklara varför skillnader i resultat uppstår. Trots detta används resultaten för att legitimera reformer och förslag av de mest skilda slag. Så är dessvärre fallet också i Heller Sahlgrens debattartikel, som konkluderar med att lärardominerad undervisning är att föredra framför progressivism.
För den nordiska utbildningsforskningen tror vi att det är mera relevant och intressant att närma sig skola och utbildning med utgångspunkt i analyser än i påbud. Här kan jämförande policystudier göra viktiga bidrag, men när steget från observation till rekommendation blir för kort försvinner värdet av bäggedera.
Fritjof Sahlström
Mira Kalalahti
aakko Kauko
Janne Varjo
Forskare vid det nordiska excellenscentret Justice through Education, Institutionen för beteendevetenskaper, Helsingfors universitet.