Rasbiologi är inte enbart lik i lasten

Rashygien Jag vill tacka Philip Teir och HBL för ett intressant reportage om rashygien i Svenskfinland (HBL 1.3). Jag skall också uppmärksamma några fakta kring artikelns scoop, bilderna på folktyper i Svenskfinland, och rasbiologisk forskning i Sverige och i Finland.
Jag vill först kort påpeka att rasbiologi, rashygien, Folkhälsans hustavla och bilderna i fråga inte är saker som till exempel historiker i Finland och Sverige inte skulle ha känt till eller ha publicerat sig om, även om något av detta kanske undgått den forskare som omnämns i artikeln. Dessutom bör det hela ses inte som enskildas grymheter utan i en kontext av modernitet och folkhälsoupplysning. Den moderna medicinska genetiken har till exempel sina rötter i detta och är något vars tillämpningar kan vara både till välsignelse och skada.
Det verkar ibland finnas gott som vattentäta skott mellan journalistik och forskning. Det är synd.
Serien av bilder, av vilka en del publicerades i HBL, har jag kommenterat och använt mig av i en vetenskaplig artikel publicerad 2000 av Svenska litteratursällskapet, (Det socialmedicinska folket. En översikt av folkhälsoidén i Finland. Folket. Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk). Porträtten av en del av deltagarna, i en musikfest i Helsingfors 1920, fotograferade så som kriminella brukar fotograferas, en face och i profil, har således inte legat gömda eller varit försvunna tills HBL hittade dem. Då jag arbetade för Svenska litteratursällskapet fick jag tillgång till bilderna, men inte heller jag fick se Folkhälsans arkiv. Det var besvärligt eftersom min forskning, ursprungligen, skulle handla just om rasbiologi i Svenskfinland. Materialet låg, då så som nu, inpackat i lådor vars innehåll ingen riktigt kände till och som forskare tyvärr inte fick titta på.
Rasbiologin handlar om biologiska frågor som har med ras och variation att göra. Det kan handla om studier på djur för att förstå den mänskliga ärftligheten eller användning i samma syfte av medicinsk statistik. Teir skriver att Uppsalas rasbiologiska institut hör till de mörkare kapitlen i Sveriges 1900-talshistoria. Den svenska idéhistorikern Gunnar Broberg har i en skrift om institutet (Statlig rasforskning. En historik över Rasbiologiska institutet. 1995) tagit sig an dess skamfilade rykte och visat att den vetenskapliga verksamheten delvis var amatörmässig och att den var knuten till samhället och bland annat folkhemspolitiken men att mycket gott också föddes inom institutet.
Samma sak gäller rasbiologin i Finland. På 1910- och 1920-talen engagerade den svenskspråkiga forskare i landet mer än finskspråkiga. I artikeln har jag antagit att en bidragande orsak var den att den svenskspråkiga eliten i landet inte alltid identifierade sig med nationen, inte såg sig som en del av den finska överklassen utan snarare som en egen art. Diskussionen om det svenska i Finland fördes, efter svenskhetsrörelsens framväxt på 1880-talet, i termer av region, ras, bygd och folk. På grund av stora sociala skillnader mellan människor och regioner var det dock inte självklart att det fanns ett finlandssvenskt folk. Ett sådant har skapats eller upptäckts med hjälp av folkdräkter, folkmål, bygdespel och just rasbiologi. Också på andra håll gick moderna blodgruppsundersökningar hand i hand med hembygdsforskning och politisk verksamhet.
Ett av resultaten i vårt land blev Folkhälsan, som minsann skulle förtjäna en vetenskaplig historik, ett annat var sångfesten 1920 och avsikten med den var bl.a. att samla folk från Gamla Karleby i norr till Pyttis i öster för att uppmuntra till en sångtradition på språklig grund och dessutom att sammanföra olika finlandssvenskar för att de skulle finna varandra, i stället för att umgås och gifta sig med finnar.
Rasbiologin och rashygienen, en av rasbiologins tillämpningar, är en internationell företeelse, knuten till modernisering och vetenskapens allt påtagligare roll i samhället. Jag hoppas att Folkhälsans vd Stefan Mutanen småningom öppnar arkiven inte bara för fortsatt saklig forskning utan också reportage i frågan om varför finlandssvenskarna är den, möjligtvis den enda, minoritet som har en egen folkhälsoorganisation.
Alexandra Ramsay
Filosofie doktor, planeringsansvarig lärare på Helsingfors Arbi
s


Svar Många har hört av sig efter söndagens reportage, och det finns flera intressanta spår att följa, av vilka Lönnqvist och Ramsay tar upp några. Artikeln drevs inte av sensationshunger, som Lönnqvist låter förstå, däremot av en uppriktig vilja att förstå hur just rashygienen passade in i identitetsbygget på 1920- och 1930-talen. Det stämmer att det tycks gå vattentäta skott mellan forskare och journalister – ibland kanske det behövs en utomstående journalist som belyser ett ämne som för forskare kan te sig som fullständigt självklart.
Att den färskaste källan som Lönnqvist hänvisar till är från 1985 visar att den Florinska kommissionens verksamhet knappast är allmän kännedom för en yngre generation läsare.
Philip Teir