Sparkar neråt är inte humor

Charlie Hebdo Efter alla solidaritetsyttringar kring de bestialiska morden på Charlie Hebdo-journalisterna var det en lättnad att läsa Peter al Fakirs kommentar (HBL10.1). Han sade mycket klart det man redan anat: dessa medelålders vita mäns satir dröp av islamofobi, antisemitism och sexism. Tyvärr typiskt för den vite mannen.
Att sparka neråt är inte humor utan mobbning, eller förnedring med ett äldre svenskt ord.
Det har mycket riktigt påpekats att våldshandlingarna orkestrerats av extremistgrupper i syfte att stärka motsättningarna mellan muslimer och västvärlden. Det är alltså inte den muslimska världen som är emot oss, och förnedring i yttrandefrihetens namn är ingen god ide’ om vi inte vill tända fler krutdurkar.
Att mera välstädade muslimer använder så kallade europeiska metoder (det vill säga demonstrationer) för sin protest ändrar inte på det faktum att de blivit kränkta.
År 1979 läste jag Erik Dammanns ”Tio steg mot framtiden” och fortsatte raskt med hans övriga böcker. De botade mig varaktigt från tron på européernas förträfflighet i relation till andra folk.
Vi vet att det i dagens Finland är svårt för en person med utländskt namn att ens bli kallad till arbetsintervju. Vi vet också att till och med små barn blir verbalt attackerade på stan om de ser utländska ut.
Om EU vill kalla sig ett fredsprojekt kan man inte blunda för yttrandefrihetens rasistiska eller sexistiska avarter. Också de är en form av våld. Attityderna går igen i unionens njugga inställning till de ökande flyktingströmmarna.
Vi kan tala oss hesa för tolerans och demokrati, men vad vi gör eller inte gör talar högre.
Disa Qvarnström
Ekenäs