Låt katalanerna rösta

Hufvudstadsbladet beklagar i en ledare den 6 oktober sättet på vilket katalanerna har hanterat sin folkomröstning om självständighet. Det grundläggande argumentet handlar om att den katalanska regeringschefen Artur Mas aldrig reste till Madrid för att diskutera folkomröstningen. Mas reste till Madrid flera gånger, men problemet är att Mas inte har någon att tala med där.

Att hävda att det inte kan vara omöjligt att hitta en kompromiss är att lite förenkla en gammal konflikt. Den spanska regeringen har aldrig varit för att ordna en folkomröstning och författningsdomstolen, dit ärendet nu har förts, leds av en president som tidigare varit medlem i regeringspartiet Partido Popular och som därför riskerar att utnyttjas som politiskt verktyg.
Katalanerna har alltså därför tagit saken i egna händer och ordnat otaliga fredliga demonstrationer. I de största med upp till en miljon deltagare.

Samtidigt befinner sig den katalanska regeringen i ett lite knepigt läge. Om inte folkomröstningen ordnas kommer regeringen sannolikt att falla eftersom Mas regering är beroende av vänsternationalistpartiet Esquerra Republicanas stöd och ER är en ännu hårdare självständighetsförespråkare. Diskussionen på den iberiska halvön är så polariserad att de som i Katalonien försvarar den nuvarande autonomin börjar bli sällsynta.

Trots att självständighet har majoritet i det katalanska parlamentet så finns ingen garanti för att folket ändå – sist och slutligen – skulle rösta för självständighet. Men 80 procent av katalanerna är för en folkomröstning. Mina sympatier är därför med dem.

Min förra kollega i Europaparlamentet Vidal-Quadras, som representerade regeringspartiet Partido Popular och samtidigt var Europaparlamentets vicetalman, tyckte att man skulle stävja katalanernas fredliga manifestationer med att sända in pansarvagnar. Den sortens retorik visar vad det kanske sist och slutligen handlar om: gamla stormakter med en stark språklig och kulturell centralism har svårt att anpassa sig till dagens mångdimensionella värld. Det var ju också signalen i Skottland. Genom att inte uppträda som stormakten klarade England utmaningen.

Nils Torvalds, Europaparlamentariker (SFP)