Brages Pressarkiv – en politisk fråga

Finlands riksdag antog 20.12.1974 en lag om statsbidrag för arkiv av privat karaktär. Bakom idén stod de politiska partierna som önskade etablera fasta tjänster på välrenommerade arkiv. Det gällde t.ex. Arbetararkivet (Työväenarkisto) grundat 1909. I mars 1975 beviljade statsrådet rätt att på anhållan bli delaktig av stödet. För de politiska partiernas arkiv var verksamheten därmed säkrad. Också Svenska folkpartiet skyndade sig att 1976 grunda ett arkiv under det storvulna namnet "Svenska centralarkivet". Materialet består av handlingar och protokoll som partiet och föreningar överlåtit.

Under förspelet 1974 gjordes en lista på ca 15 arkiv som kunde komma i fråga. Den upptog också tre arkiv som avvek från de politiska: Finska och Svenska Litteratursällskapens folkminnesarkiv –  Kansanrunousarkisto och Folkkultursarkivet – samt Brages Urklippsverk, grundat 1910. Tolv arkiv valdes ut för lagstadgat stöd.

I frågan om vilka arkiv som skulle lyftas upp hade Riksarkivet avgörandet. RA, styrt av historiker, godkände inte de tre avvikande kandidaterna: SKS ,SLS och Brage. Ett äkta arkiv bevarar primära källor, det är urkunder i original, handskrivna dokument. Upptecknad folktradition sågs inte som primärmaterial, folks minnen och berättelser var inte "sanning". Därtill bedrev traditionsarkiven aktiv insamling i form av projekt. Detta rymdes ej i RA:s doktrin.  Ännu värre var det med tidningarna, sekundära otillförlitliga källor. Det räckte med mikrofilmer på Universitetsbiblioteket. Efter mycken aktivitet, inte minst av professorerna vid Helsingfors universitet, lyckade man pressa in SKS- och SLS- arkiven. Urklippsverket dög inte. Det var unikt, någon finsk motsvarighet fanns inte, ett statsbidrag hade rubbat jämvikten. Det räckte väl för minoriteten att redan ett udda arkiv – SLS – fanns med. SFP fick ju också snart sin del av kakan.
Brage försökte genom hela 1970- och 1980-talen komma i åtnjutande av lagstadgat stöd. Varje gång satte Riksarkivet tummen ner.

Hösten 1987 utredde en arbetsgrupp vid Undervisningsministeriet grunderna för stöd till Brage. Av fyra olika modeller valde arbetsgruppen och Brage samarbete med Svenska Social- och kommunalhögskolan. Arkivet kunde integreras i medieutbildning. Högskolan var mycket positivt inställd. För Brage gällde frågan urklippsverkets integritet.

Nu uppträdde på arenan Svenska litteratursällskapet och Åbo Akademis förvaltning som intressenter. Intetdera hade på 70-talet, när Brage gjorde hänvändelser, ömmat för saken. ÅA:s bedömning lydde: Soc. & Kom. skulle inte kunna bevaka de svenska intressena eftersom den hör till Helsingfors universitet (Hbl 16.12.1988) . SLS framhöll att man inte direkt nu hade ekonomisk möjlighet att överta arkivet.

I  Hbl 3.10.2014 framhåller fil.dr Jessica Parland-von Essen en aspekt som politiker, förvaltningsfolk  m.fl. inte förstått:  arkivet är metakunskap. Denna  "kunskap om kunskapen" betyder att man gränslöst – i en och samma stund – kan röra sig mellan tider, platser och teman. Informationshanteringen fortgår inom det innovativa projektet Presstanda. Den kan inte ersättas genom digitalisering av tidningarna eftersom de inte existerar i eller inom varandra. Att "härbärgera" Pressarkivet på Nationalbiblioteket är detsamma som gravläggning.

Men – när nu papperstidningen håller på att gå hädan får kanske Pressarkivet upprättelse? Det ter sig förvisso kuriöst, att ett passivt "centralarkiv", som i huvudsak bara innehåller Svenska folkpartiets dokument, åtnjuter lagstadgat statsunderstöd medan Brages Pressarkiv som inrymmer hela finlandssvenskheten i hela Svenskfinland ligger i själatåget!

Bo Lönnqvist, arkivarie vid SLS Folkkultursarkiv 1966-73, ledamot av Föreningen Brages styrelse 1966-96. Professor emeritus