Rädsla att bo ensam borde höras

Samhälle. För några veckor sedan var jag med på ett dop. Efter själva dopakten var det traditionsenlig bjudning. Där kom jag att sitta bredvid en trevlig ung man. Samtalet startade fort. Jag frågade vad han jobbar med. Det visade sig att han var närvårdare till yrket, och just nu jobbade han i hemtjänsten. Vidare frågade jag hur det är med de äldre personer som han sköter. Jag undrade hur de klarar sig hemma med den här hjälpen. De flesta gör det nog försäkrade han.

Sedan frågade jag om det också finns sådana som tycker att det är svårt att bo hemma.

Visst finns det sådana också, svarade han. Han berättade att många kan känna sig väldigt ensamma och isolerade. Många känner en konstant närvarande stark oro och är rädda för vardagen. De här personerna skulle gärna flytta till ett äldreboende. De som arbetar inom hemtjänsten kan nog förmedla deras önskan vidare och berätta för sina överordnade hur dessa äldre känner sig, men det lönar sig inte.

Jag förstod att det inte finns något inget intresse (läs: pengar) till att hjälpa en äldre person till ett serviceboende bara för att han eller hon är orolig och ångestfylld.

Den unge mannen sade att det först måste "hända något". Dessa äldre personer som önskar komma in på ett boende måste gå via sjukhus. Till exempel att falla och bryta lårbenshalsen eller benet kan vara ett någorlunda effektivt sätt.

Med andra ord måste något farligt hända innan man beaktar deras önskan.

I sig är det här kanske ingen nyhet, utan de flesta av oss känner till att så är fallet. Men efter det här samtalet har det klingat på ett nytt sätt i mitt huvud, och jag har inte kunnat sluta tänka på det.

Hur kan ett civiliserat samhälle resonera på ett så ovärdigt sätt? Att något måste hända först innan man beaktar en persons rädsla och oro för just det, att något ska hända!

För en äldre person som vill komma in på ett boende handlar det inte om längtan efter lyxliv med färdig mat och god service. Hon ville ju gärna bo kvar i sitt hem, men hjälplösheten och ångesten har blivit alltför dominerande.

Vi vill alla, också jag, bo hemma så länge vi kan. Men sedan, när vi inte längre vågar, vill eller kan – vore det inte möjligt att ordna det på något annat sätt? På ett humant sätt, värdigt ett samhälle som vårt.

De som är förmögna kan ordna det väl för sig, och det är fint. Men de med små pensioner – vem hjälper dem?

Jag vet att det handlar om kostnader och att situationen är svår.

Men i just detta fall handlar det om en gammal människas liv - hennes enda, unika liv och dess slutskede. Det måste få finnas en värdighet och en trygghet för alla våra äldre!

Kaikka Växby,
Pastor i Kristuskyrkan