Normerna är polisens viktigaste verktygslåda

Sedan jag inledde min karriär i polisen 1979 har antalet paragrafer i polislagen ökat med 318 procent och i den nu aktuella revideringen ökar de med 61 procent. I den reviderade förundersökningslagen och tvångsmedelslagen, vilka också kommer i kraft vid nästa årsskifte, ökar antalet paragrafer med 73 procent respektive 61 procent. En motsvarande ökning är att förvänta i de lägre regelverken där man närmare stadgar hur lagarna ska tillämpas.

Allt detta innebär en ökad reglering av myndigheternas verksamhet, mera formaliteter med mer detaljerade procedurer och ingående och frekvent dokumentation, som leder till mer komplicerade och längre processer, vilka in sin tur förutsätter mer avancerade och dyrare datasystem. Dessutom håller man på att ta in element från främmande rättssystem utan att ta hänsyn till konsekvenserna i praktiken. Tillämpning av normerna förutsätter mer tid och resurser och blir svårare att verkställa. Förutsättningar för snabbare brottsutredning kan således inte väntas. I vardagligt språk sagt är det frågan om ökad byråkrati.

Samhällsutvecklingen förutsätter att våra normer regelbundet ses över. Uttrycket "land skall med lag byggas" fanns ju redan i de medeltida svenska landskapslagarna. Sett ur ett längre perspektiv är det naturligt att normerna har ökat framför allt med den tekniska utvecklingen.

Men den allmänna utvecklingen av lagstiftningens volym förklaras inte enbart av den övriga samhällsutvecklingen. Någonting annat är också på gång.

En orsak är att man blint ser på grundlagens princip (3 §) om att all utövning av offentlig makt skall bygga på lag. I lagar smyger sig nu in saker som egentligen bör regleras lägre i normhierarkin eller som över huvud taget inte behöver regleras, och saker som redan finns reglerade på annat håll. Dessutom görs många saker onödigt komplicerade så att lagenliga uppgifter, målsättningar och förutsättningar börjat motverka varandra. En del av problemen är relaterade till den allmänna iver och fjäskande att i detalj reglera allt mänskligt leverne.

Gällande den aktuella revideringen har man sällan skådat att en korrigeringsrevidering är i riksdagen före det ursprungliga lagpaketet ens har kommit i kraft.

I sin ledare "Rättstaten vinner på striktare polislagar" (Hbl 18.6) skriver Janne Strang att polisens arbete aldrig ska göras enklare. Trots att det är frågan om en tillspetsning representerar detta en förvrängd attityd. I brottsutredning har polisen nämligen inte några egna intressen eftersom man utreder medborgarnas ärenden och värnar om deras rättskydd. Jag vågar påstå att finska polisen på ett mer balanserat sätt tillvaratar de mänskliga rättigheterna eftersom man tar hänsyn till alla parters rättigheter samt samhällets intressen, inte enbart de misstänktas rättigheter som så många rättslärda ivrigt förespråkar. Provocerande kan man säga att där finns ju också mest pengar att hämta. Därför är jag inte helt övertygad om de ensidiga förespråkarnas uppriktighet.

Den aktuella lagrevideringen löser många tidigare problem, en del gamla problem kvarstår men många nya och kvistiga problem uppstår. En fungerande lagstiftning är viktig för polisen för normerna är de verktyg polisen gör sitt arbete med. Otympliga och trubbiga verktyg ger sämre resultat och gynnar ingen. En lyckad lagstiftning ska lösa problem, inte skapa onödiga barriärer och dyra handikapp. I stället för att stipulera ihjäl oss, borde man ingående analysera vad som sist och slutligen korrelerar med att rättssäkerhet uppfylls, att alla parters rättigheter och skyldigheter tillmötesgås och att en rättsstat bevaras. Detta kräver mer intellekt än att enkelt tillbakavisa grundad kritik.

Lars Henriksson,
kriminalöverkommissarie