Skeptiker godtar inte blint all information

Klimatet Alec Estlander (Hbl 16.3) lägger fram en hel del intressanta påståenden gällande skeptiker. Av utrymmesskäl bemöter jag endast ett av många påståenden: Estlander konstaterar att av 14 000 vetenskapligt verifierade publikationer gällande global uppvärmning eller klimatet endast 24 är av annan åsikt.
Jag har mycket svårt att förstå varför Estlander och andra aktivister anser det vara lönt att framföra denna typ av påståenden eftersom det är så lätt att visa att de är felaktiga. Hbl:s läsare kan enkelt kontrollera Estlanders påstående. Popular Technology.net har gjort en sammanställning av över tusen skeptiska artiklar som genomgått peer review se http://www.populartechnology.net/2009/10/peer-reviewed-papers-supporting... .

Att vara skeptiker innebär att man inte blint godtar all den information auktoriteter matar oss med.

Jag ber Hbl:s läsare själva kontrollera finansieringen av skeptiker och jämföra detta med gröna energisubventioner, finansiering av klimatforskningen och aktivistorganisationer. Finansieringen av skeptiker torde ligga på mindre än en tusendedel av det man satsat på klimatpolitiken. Sök själva och använd källor från båda sidor men ta mig inte på orden, det är det skepticism handlar om.

De stora globala propagandakvarnarna (WWF och Greenpeace) som bland annat IPCC har utnyttjat som källor i sina rapporter har inte haft några problem med att ta emot understöd av oljebolag. WWF:s första företagssponsor var Shell Oil, och detta stöd har sedan getts under fyrtio år. Inom den gröna rörelsen gäller tydligen kejsar Vespasianus konstaterande ”Pengar luktar inte”. Vespasianus byggde som känt offentliga pissoarer i Rom ... oljelukt är tydligen inte heller något problem.

Den välregisserade ”blåsningen” är rätt enkel att bena ut. Ursprunget ligger i Thomas Malthus och problemet med en obegränsad exponentiell tillväxt. Malthus har under århundradena haft en mängd prominenta lärjungar. Vi snabbspolar nu till 1968 då Romklubben grundades. Romklubben publicerade 1972 rapporten Limits to Growth där man utgående från modeller visade att en mängd kritiska resurser skulle ta slut redan innan 1900-talets slut. Vi vet med facit på hand att detta inte skedde.

Vi kan i dag se en intressant ohelig allians mellan ytterst starka men helt odemokratiska organisationer som Greenpeace och WWF, FN, ett mycket litet antal globala nyhetskanaler, politiker på toppnivå i västvärlden och forskning som via finansieringen styrs att ge de politiskt önskade svaren. Jag har kommenterat detta i min science fiction-roman Mars som man hittar på nätet.

Personligen ser jag ett stort behov av att skapa globala styrmekanismer för att man skall kunna eliminera problem som kräver globala lösningar. För att man ska få fram goda lösningar krävs en bred medborgardiskussion med alla kort på bordet och inte en diskussion i slutna kabinett där besluten fattas utgående från politiskt vinklad och ofta felaktig information.

Eftersom de lösningar vi väljer kommer att påverka miljarder människors liv måste mannen på gatan ges all behövlig information och en möjlighet att välja mellan olika alternativ. Vi vet att användning av biobränslen har lett till globalt kraftigt höjda matpriser eftersom man de facto bränner mat.

I vårt land utgör maten kanske 10–15 procent av en familjs utgifter, en fördubbling av matpriset är inget större problem. I många utvecklingsländer utgör matens andel av utgifterna ofta över 50 procent av den disponibla inkomsten, motsvarande prisstegring där kan leda till social oro, undernäring och svält.

Lars Silén,
Fysiker
Esbo