Har vi fått en egen Pomperipossa?

Astrid Lindgren skrev 1976 ett inlägg i Expressen, en satirisk saga om Pomperipossa i Monismanien. Bakgrunden var att hon föregående år betalat 102 procent skatt på sin inkomst. När sagan lästes upp i Sveriges riksdag, svarade finansminister Sträng (s), att inlägget röjde djup okunskap om skattesystemet.

Lindgren kontrade följande dag i en radiointervju. Om någon har fel är det skatteverket för de hade bekräftat siffrorna. ”Sträng kan berätta sagor, men räkna kan han tydligen inte. Vi borde byta jobb, han och jag.” Pomperipossa har sedan dess fått stå för klantig och snedvriden skattepolitik – i Sverige och kanske i hela Norden.

Statens skattepolitik börjar allt mera påminna om Monismanien. Det rimliga vore att alla skattebetalare bemöts på ett likvärdigt sätt som vår grundlag förutsätter, och att man för lika inkomst betalar samma skatt som grannen. Den solidaritetsskatt som utmäts för 2012–2015 snedvrider beskattningen ytterligare. Som Peter Rehnström påminner om (Hbl 4.10) drar man av försäkringsavgiften från den pensionsberättigande lönen. Pensionären har således fått en reducerad pension på grund av avdraget. När han lyfter pensionen kompenseras inte avdraget, utan han betalar skatt på pensionsinkomsten. Logiken är inte lätt att följa, och värre blir det eftersom Finansministeriet inte kan skilja på skatt och avgift.

Detta leder till att pensionären betalar betydligt mera i solidaritetsskatt än en löntagare. För honom börjar solidariteten vid 45 000 euro, för löntagaren vid 100 000 euro. Och hur beaktas pensionärens löneinkomst av till exempel konsultarvoden eller styrelsejobb? Beskattas den som pension eller som arbetsinkomst? Gäller det förra, diskrimineras pensionären-styrelseledamoten ytterligare gentemot löntagaren–styrelseledamoten. Det kan inte vara rätt i ett demokratiskt samhälle. Vilket parti vågar be grundlagsutskottet utvärdera om staten här behandlar medborgarna lika, som den enligt grundlagens sjätte paragraf bör göra.

Jutta Urpilainens (SDP) Finansministerium står bakom den allt mera illasmakande soppan. Vår minister tar även i övrigt en hög profil i skattesammanhang: transaktionskatter, bojkott av bolag med ägare i lågskatteländer med mera. Är Urpilainen Finlands Pomperipossa? Är vi på väg att bli ett Monismanien? Var finns vår ”Astrid” som lyfter upp diskussionen på ett nationellt plan?

Bo Lindfors,
Helsingfors