Hur åtgärda eftisproblemen?

Chefredaktör Jens Berg diskuterar i sin ledare 19.8. förtjänstfullt eftermiddagsverksamhetens problem, och refererar bland annat till min undersökning.

Jag vill här passa på att kommentera Bergs avslutande tankegångar, där han menar att den så kallade heldagsskolan kunde lösa eftermiddagsverksamhetens problem.

I reformen av eftisverksamheten övergavs heldagsskolans idé till förmån för den mera flexibla modell som den nuvarande lagen baserar sig på, även om den nära kopplingen till skolan kvarstod.

En återgång till heldagsskolan är dock knappast vare sig möjlig eller önskvärd. Problemet är inte att verksamheten är för lite, utan snarare för mycket skola. Skolornas eftisverksamhet kämpar i dag med de största problemen, både vad gäller ändamålsenliga utrymmen, verksamhetens status inom organisationen och att skapa aktiviteter som känns motiverande och lockande för barnen. Skolan är en stel struktur, som verkar anpassa sig dåligt till sådan verksamhet som inte räknas till skolans kärnverksamhet.

Den modell vi har i dag tillåter att eftisverksamheten kan ha olika arrangörer och olika innehåll. Det stämmer att verksamheten kämpar med problem: knappa resurser, oändamålsenliga lokaler, oklar profilering och en ofta överdriven betoning av styrning och kontroll.

Det positiva med den valda modellen är valfriheten, medan heldagsskolan i praktiken skulle vara obligatorisk för alla barn. Det goda med modellen är också att den ger alla tänkbara möjligheter att utveckla och förbättra verksamheten.

För det behövs det nytänkande. Varför inte söka mindre institutionaliserade lösningar, som hämtar inspiration till exempel från lekparken och ungdomsgården?

Barnombudsman Maria Kaisa Aula har understrukit vikten av att planerare och beslutsfattare utnyttjar barns erfarenhetskunskap i utvecklandet av tjänster. Det som barnen uppskattar mest är valfrihet kopplad till eget ansvar, frånvaron av tvång samt gott om utrymme för aktiviteter och kompissamvaro. Upplevd delaktighet i eftisens sociala ordning skapar tillhörighet och motiverar barnen till aktivt deltagande.

För mycket betoning på styrning och kontroll av barnen kväver barnens egen kreativitet och initiativförmåga och deras lust att ta ansvar för sig själv och andra.

Varför inte inreda mångsidiga aktivitetscentra i tillräckligt stora utrymmen tillräckligt nära skolan/skolorna? Det är viktigt att utrymmena ger rum för både rörliga och stillasittande aktiviteter men också gör det möjligt för barnen att dra sig tillbaka till en lugn vrå med en kompis eller för sig själv. Utformningen av det fysiska utrymmet har stor betydelse för struktureringen av verksamheten.

Det är viktigt att det finns vuxna till hands, men de behöver inte nödvändigtvis styra och ställa. Ett bra och mångsidigt aktivitetsutbud sköter i sig en stor del av styrningen. Personalen kunde i stället inta en mera stödande och assisterande roll. Exempel finns.

Att satsa på barnen innebär självfallet att verksamheten tilldelas tillräckliga resurser. Det kanske ännu mera avgörande är vilken syn man har på barn och barndom. Hela reformen av eftermiddagsverksamheten har genomsyrats av en vikande tilltro till barnens egna resurser och framtidsutsikter, av ett risktänkande som lyft fram barns ensamhet och otrygghet samt negativa konsekvenser av dem.

Bilden kunde med fördel balanseras med en mera positiv syn på barns resurser och aktiviteter. Hur man bemöter barnen är av största betydelse för barnens upplevelse av verksamheten.

Dagens barndom är väldigt kringskuren av styrning och kontroll. Det har blivit knappt om frirum, platser där barn kan träffas och umgås utan alltför stor vuxenövervakning och -inblandning. Eftisverksamheten kunde med fördel anta utmaningen att skapa sådana frirum. Det handlar trots allt om barnens fritid!

Harriet Strandell
Sociolog
Helsingfors