Andrea Svanbäck: Ta tillbaka språket
Hur berättar en 14-åring tjej att hon blivit utsatt för sexuella trakasserier? Vilka ord ska hon använda? Hur markerar hon gränser och vilken reaktion möter hon?
Fråga vilken tonåring som helst och du får samma svar: sexuella ofredanden är ingen nyhet. Tvärtom har de flesta av oss varit med om det: i hemmet, i baren, i skolan, på gatan. Någon kommenterar din kropp, dansar för nära, tar dig på baken. Få orkar eller vågar berätta om det. För att klet, tafs och blickar normaliserats så till den grad att ingen längre bryr sig. För att man hellre försöker glömma. För att skuldbeläggningen av offret alltid tycks följa hack i häl.
Trots att det här pågår varje dag och trots att det borde vara glasklart vad vi avser med sexuella trakasserier verkar samhället handfallet inför hur vi ska tala om och hantera detta. Orden tryter. Medierna fylls av förvirrade polischefer som anklagar unga kvinnor för att agera provocerande, av luddiga misstankar mot manliga asylsökande, av tjejer som i artikeln här bredvid vittnar om att de inte ens har klart för sig vad sexuella trakasserier egentligen betyder.
Det är språket vi verkar sakna, kanske för att sexualitet som bekant är fullt av gråzoner. Borttappad i dem blir kvinnors sexualitet alltför enkelt något som ständigt anses utsatt för fara medan män ses som besatta sexgalningar.
Och just därför måste vi vara tydliga – för att hitta orden och en samsyn kring vad de betyder. Känns något inte okej, är det inte okej. Säger du nej, betyder det nej. Sexuella trakasserier är alldeles för allvarligt för att reduceras till ett politiskt maktspel.