Stöd åt Tunisien borde intressera Finland mer än det gör
Fredspriset delas ut i kväll till civila aktörer i Tunisien. Dem borde Finland stödja för terrororganisationen IS är den gemensamma fienden.
Stora hjältar kommer alltid för sent. Så skrev en svensk journalist för nästan tjugo år sedan. Den gången gällde det biståndsorganisationernas insatser i Afrikas horn.
Men är det alltid så? Eller beror ständigt uppflammande krig och kriser på att man antingen struntar i varningssignalerna – på att man tror att allt rullar som på räls när lyckade demokratisträvanden uppmärksammats internationellt?
I kväll tar fyra tunisiska civila organisationer emot Nobels fredspris för att de har bidragit till att hindra Tunisien från att trilla in i samma kaosartade situation som grannlandet Libyen.
Men jobbet är långt ifrån avslutat och situationen är inte stabil, även om den är stabilare än i Libyen eller Syrien. Minst fem terrordåd som terrororganisationen IS, eller Daish, tagit på sig har utförts i Tunisien i år.
Tystnaden är kompakt och upphör inte att förvåna. Tunisien är faktiskt ett land dit hjältarna skulle kunna hinna i tid. Att Tunisien enligt uppgift inte är med i den begäran om hjälp för att bekämpa IS som USA har skickat till Finland bekräftar än en gång bristen på lyhördhet. Finland kan ändå komma med egna idéer.
När en annan Nobelpristagare, president Martti Ahtisaari, hade mottagit fredspriset 2008 steg förhoppningarna om att Finland skulle kunna profilera sig som fredsmäklarland. Ahtisaaris organisation CMI fick finansiering, riksdagsledamoten Pekka Haavisto från De gröna lanserades som någon slags arvprins till fredsmäklaren Ahtisaari.
Glöden – om den någonsin ens fanns – falnade ganska snabbt.
Så vem ska tända elden igen och hur ska det ske?
Svaret är inte vem, utan vilka: Finlands regering, tredje sektorn – ja hela samhället. Aktörerna när det gäller svaret på hur detta ska ske är ännu flera.
Tyvärr går det mesta i fel riktning och har gjort det länge. Det råder en brist på kunskap om världen som är närmast genant, och det gäller inte bara Finland. Fientligheten och misstänksamheten mot invandrare, hatet mot "ensamma män" som söker asyl bottnar i en förfärlig okunskap om de länder som de nyanlända kommer ifrån.
Visst, det finns radikala brottsliga element bland dem och i deras hemländer, precis som det finns brottslingar och extremister med finländsk, svensk eller tysk bakgrund. Men det stora flertalet i Syrien, Irak eller Afghanistan är precis som det stora flertalet i Finland, Sverige och Tyskland människor som ingenting annat begär än att få ett jobb och få leva i fred med sina familjer.
Man har ändå kommit ihåg att påminna om att alla inte ska dras över en kam och hänvisat till de mänskliga rättigheterna.
Värre är det när det gäller förhållandena i länder som ligger långt borta från oss. Varenda en som har flugit över Hindu Kush i Afghanistan vet att landet består av minst tre delar. Och den som orkade bekanta sig med Afghanistan på ett lite djupare plan 2001 eller tidigare vet att landet aldrig har styrts från huvudstaden Kabul.
Ändå presenterar man än i dag och på hög utrikespolitisk nivå det faktum att regeringen i Kabul kontrollerar bara en tredjedel av landet som något slags bevis på ett misslyckande.
Ett misslyckande är det inte utom i den bemärkelsen att den internationella insatsen och uppbyggnaden uppenbarligen med våld och på grund av okunskap ville göra landet till någonting annat än det varit, det vill säga centralstyrt.
I Somalia hotar än en gång en hungersnödskatastrof i år. I Irak var staden Mosul redan hösten 2008 ett fäste för de grupper som senare skulle komma att kallas IS.
Bägge två höljda i okunskapens – eller ännu värre, ointressets – bedrägliga dimmor.
Så får det inte gå med Tunisien.
Någon kanske tycker att det inte tjänar någonting till att inrikta sig på bara ett land. Någon annan tycker kanske att Tunisien inte ger tillräckligt mycket genomslag i rampljuset.
De har alla glömt att det var i Tunisien den arabiska våren började. De har glömt att Tunisiens grannland har block som inte kan enas om vem som ska styra landet. De har glömt att det är från Libyen de små fiskebåtarna korsar Medelhavet mot Europa med flyktingar ombord. Och att det är i Libyen som människohandlarna gör lukrativa affärer.
Det är inte för sent för en stödinsats i Tunisien. Det gäller att arbeta tillsammans med och stödja aktörerna i det civila samhället, för det är de som ska välja sina ledare.
För detta behövs mera kunskap. Varför inte börja här?
Två av pristagarna från Tunisien besökte Finland i oktober och intervjuades i HBL. Läs intervjun här.