När tonen i Sverige förändrades
Det är april. I en intervju i Sydsvenskan får Sveriges statsminister Stefan Löfven frågan om det finns ett tak för hur många flyktingar Sverige kan ta emot.
– Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av. Vi har klarat det tidigare, är hans svar.
I början av november är beskedet från regeringen annorlunda.
– Vi är ett fantastiskt land som hittills har klarat av situationen. Men också vi har våra gränser för vad vi klarar av och där är vi nu, säger migrationsminister Morgan Johansson på en hastigt tillkallad presskonferens torsdag eftermiddag efter att Migrationsverket meddelat att ytterligare 20 000 evakueringsplatser behövs.
När Johansson i SVT:s Aktuellt tentas om den här kappvändningen blir han lite irriterad. Speciellt sedan sommaren har mycket hänt. Per dag anländer nu över tusen, ibland närmare tvåtusen personer, till Sverige för att söka asyl. Tongångarna har vänt från ett läget är ansträngt men vi ska klara av det här, till en signalpolitik som vill bryta bilden av det generösa landet.
Den är riktad till de 40 000 människor på flykt som är inkvarterade i tält i Tyskland och som köar för att ta sig ombord på båtar och tåg till Sverige. Johansson medger att han hoppas att de ska få informationen att det kanske inte finns boende för dem i Sverige samt att handläggningstiderna har blivit betydligt längre.
Men det är också ord som är avsedda att nå politiker i andra länder.
– Europa är ju trots allt större än Sverige, Tyskland och Österrike. Det finns gott om andra länder som borde ta ett större ansvar, säger Morgan Johansson när han intervjuades i Aktuellt.
Sverige är det land i EU som tar emot flest asylsökande per capita och näst mest efter Tyskland sett till antalet. Migrationsverkets senaste prognos är att 190 000 kan komma i år.
Jämför man de nordiska länderna sticker Sverige ut på ett sätt som har varit en stolthet för en stor del i landet: Sverige tar emot betydligt fler asylsökande, och har trots allt inte som Danmark eller Norge valt att annonsera avskräckande i utländska medier. Finlands motsvarande drag har varit att skärpa villkoren för folk som kommer från Irak och Somalia och rätt högljutt meddela om det.
Men nu är boendena fullsatta och en undersökning från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är läget pressat också inom skola och socialtjänst i de svenska kommunerna. Svårast är det i Skåne och i Trelleborg samt Malmö, som vi skriver om i reportaget invid.
Vi träffar volontärer som avsätter timmar av sin tid för att hjälpa medmänniskor på flykt. Vi möter också ett offentligt maskineri som förvisso reagerade långsamt till en början men som ändå nu på Posthusplatsens ankomstcentral tar emot dem som anländer på ett systematiskt och, ja, värdigt sätt. Det behöver kanske tilläggas att det råkade vara en av de lugnare dagarna.
Allt oftare har jag ändå den senaste tiden hört folk som uttrycker oro över hur Sverige ska kunna ta emot alla som kommer. Enligt den mätning som Dagens Nyheter publicerade i lördags har de som vill ta emot fler flyktingar också minskat från september månads 44 procent till 26 procent i oktober. Notera dock att andelen positiva till mottagande fortfarande är hög.
Nu talar Socialdemokraterna med andra ord än tidigare, och de borgerliga partierna och också den rödgröna regeringen har gått med på tillfälliga uppehållstillstånd som för inte alls länge sedan var otänkbara. Samtidigt finns det de som menar att en ny blocköverskridande överenskommelse med mer radikala lösningar behövs.
Inga enkla eller självklara svar finns. Ett är ändå klart. Inget tyder på att flyktingströmmarna minskar eftersom krigen och konflikterna fortsätter.
Och bakom varje siffra och praktiskt problem som behöver lösas finns det en människa med sin historia och sin upplevda orsak att fly.