Då beskedet om fusionen av de två anrika förlagen Schildts och Söderströms kom i oktober 2011 var det många som protesterade. Författare och förlagsfolk i synnerhet, men också många andra som oroade sig för den finlandssvenska litteraturens livskraft, mångfald och inre dynamik. Från ägarhåll gick huvudargumentet ut på att de stora förändringar som förlagsbranschen stod inför i och med digitaliseringen skulle vara lättare att möta tillsammans, med gemensamma koordinerade ansträngningar.

Hur Schildts och Söderströms hade klarat sig som självständiga förlag kan man bara spekulera i, men förlagsfusionen har under de senaste åren också diskuterats offentligt, i olika omgångar och sammanhang. Mindre öppet har det talats om hur det fusionerade förlaget fungerat internt, men det har ryktats om två ganska olika organisationskulturer som inte riktigt velat smälta ihop.

Att två erkänt kompetenta och engagerade förlagsredaktörer med bakgrund i Söderströms nu bryter sig ut, och startar eget under Moomin Characters vingar kan måhända ses som ett kvitto på att det legat något i dessa rykten. I övrigt är allt mycket osäkert, men om den insikten gör en lugn som Too-ticki får vara osagt. En inte alltför vild gissning är att det finns många som känner allt annat än just lugn.

Hårddraget finns det i nuläget två sätt att betrakta det nya förlagslandskapet i Svenskfinland.

Optimisten ser en återfödd dynamik. Den allvarligaste kritiken mot fusionen mellan Schildts och Söderströms för ett par år sedan handlade om minskad mångfald, om att en ensam stark institution riskerar att blir egenmäktig eller enögd. Den enskilda författare som blev refuserad av ett av förlagen kunde fram till 2011 alltid vända sig sig till det andra, vilket reducerade risken för att något viktigt skulle förbli outgivet. Schildts och Söderströms var visserligen inte de enda förlagen i Svenskfinland, men de mest professionella och resursstarka (relativt sett, alltså).

Pessimisten ser en ökad sårbarhet. För det första innebär en utbrytning naturligtvis alltid en risk, hur goda förutsättningarna än verkar. Moomin Characters har visserligen kapital och på rak arm är det svårt att tänka sig någon annan ny ägare som vore bättre lämpad för ansvaret. Men om man på lång sikt kan erbjuda gynnsamma förutsättningar för skönlitterär förlagsverksamhet är upp till bevis. Helt klart är att Moomin Characters nu påtar sig ett ansvar för den finlandssvenska litteraturen som går långt utöver allt vad bokslut och försäljningssiffror heter. Lycka till, måste man säga, och samtidigt hålla myntets baksida i minnet: det gamla Sets har åkt på en näsbränna av sällan skådat slag och återhämtningen kan bli tuff. Det nya förlaget lägger inte bara beslag på en massa talang, utan också på – vad det verkar – flera av de författarskap som säljer bäst. Skräckscenariot är alltså att den nya mångfalden uppstår till priset av två ganska svaga aktörer, att den sammanlagda muskelmassan trots allt är mindre än den Schildts och Söderströms hade var för sig innan fusionen – och kanske också efter den.