Ingenting är sant och allt är möjligt
När Ryssland motiverar sitt agerande i Ukraina lägger man ofta fram fakta som stämmer. Sedan blandar man in resonemang som hör hemma i helt andra sammanhang. Syftet är att förvirra och göra motparten osäker.
MOSKVA – Jag är mycket öppen och tillgänglig för att svara på frågor. Många journalister kontaktar mig direkt via mobilen, sade ryska utrikesministeriets nya talesperson Marija Zacharova på sin första briefing för oss utländska korrespondenter.
– Bra. Kan vi alltså få ert telefonnummer? undrade jag.
Zacharova lämnade motvilligt ut numret. Samma dag sms:ade jag henne och bad om en egen intervju, som ordnades en vecka senare. Jag hade förberett mig omsorgsfullt eftersom jag visste hur besvärligt det är att intervjua höga tjänstemän för en stormakt.
Stormakter driver sina egna intressen och deras diplomater gör det i allra högsta grad. Stormakter vill att man ska anamma deras narrativ och de vill helst svara på varje fråga enligt samma upplägg, som gång på gång ska hamras in för att till sist fastna i omvärldens medvetande och få en aura av legitimitet.
På den här punkten skiljer sig Ryssland inte från andra stormakter. (Det är naturligtvis diskutabelt huruvida Ryssland kan ses som en stormakt i jämförelse med det militärt och ekonomiskt avsevärt starkare USA. Odiskutabelt är i vilket fall att Ryssland själv ser sig som en sådan.)
Men det ryska sättet att resonera har en särskild egenskap. När man intervjuar Kremls soldater kan man aldrig utgå ifrån en gemensam syn på det rimliga. Man kan få fullt logiska, sanningsenliga svar, varvade med påståenden som får en att undra om man hörde rätt.
Marija Zacharova påpekade att USA hade ljugit om massförstörelsevapen. Jag höll med om detta och konstaterade att även Putin ljög om vad som egentligen pågick på Krim. Zacharova svarade att det inte gick att ljuga om att ryska soldater befann sig på Krim – de fanns ju där helt lagligt eftersom ryska Svartahavsflottan hade sin bas i Sevastopol.
– Visst. Men soldaterna skulle ju hålla sig på sina baser, svarade jag.
– Var står det? Var står var de skulle befinna sig? Det står ingenstans, svarade Zacharova.
– Ni kan väl inte på allvar påstå att det fanns ett avtal där Ukraina godkände att ryska soldater tog över kontrollen över tv-tornet och flygplatsen? undrade jag förbluffad.
– Den enda lagliga makten som fanns i hela Ukraina i det skedet var myndigheterna på Krim. I alla andra regioner hade en olaglig makt tagit över, människomassor trängde sig in hos myndigheterna och meddelade att deras ledare tog över. Och ni bekymrar er över att några soldater befann sig på fel ställe? sade Zacharova ironiskt.
Hennes avslutande släng var ett retoriskt mästerstycke. En annan sak är att den helt och hållet förbisåg det faktum att även om ukrainska medborgare på vissa (inte alla) orter i Ukraina med tvivelaktiga metoder hade tagit över myndigheter är det knappast jämförbart med att en främmande makts soldater marscherar in på flygplatsen i Simferopol.
Den ryska argumentationstekniken går ofta ut på att man plockar fram ovedersägliga fakta och placerar dem i sammanhang där de inte hör hemma. Det gör åhöraren konfys. Det är meningen. Metoden formuleras på kornet av den brittiska journalisten Peter Pomerantsev i den mästerliga boken "Nothing is true and everything is possible" om informationsförmedling i Putins Ryssland. Titeln säger exakt vad det är frågan om: att så ett tvivel hos åhöraren. När allt kommer omkring – finns det någon sanning?
Det finns det. Som journalist gäller det att montera ned meningslösa kålsuparteorier. Som journalist gäller det också att ha en bred radar, att försöka förstå varför vissa länder eller aktörer beter sig på ett visst sätt. Om man aldrig talar med representanter för en kritiserad stormakt kommer man åtminstone inte att förstå sig bättre på den. I nio fall av tio är journalistens uppgift att tala med alla, inte för att alla är lika skyldiga utan för att det är svårt att förstå ett problem eller en konflikt om man inte gör det.
Jag tillhör inte dem som anser att USA mindre skrupelfritt än Ryssland driver sina intressen enbart därför att man råkar vara en demokrati. USA tvekar inte att spionera på sina allierade, invadera andra länder eller ljuga om man anser att amerikanska intressen kräver det. Skillnaden är att i en demokrati uppstår diskussion kring ett sådant agerande. När amerikanska drönare tar livet av civila i Afghanistan måste Washington till sist beklaga det skedda offentligt därför att den amerikanska regeringen är tvungen att hålla sig till samma kriterier för rimlighet som sina väljare.
Den ryska ledningen är däremot van vid att ha ensamrätt på att kunna definiera verkligheten. Med detta följer en uppriktig tro att resten av världen fungerar på samma sätt – och överdrivet häftiga reaktioner på kritik.