Kommentar: Bourdieu, personligt
Genom att försöka göra sig kvitt den lilla hjälplösa Eddy Bellegueule han en gång var, har den franska författaren Édouard Louis i stället gjort honom högst närvarande.
Édouard Louis nämner ofta den franska sociologen Pierre Bourdieu (1930–2002) – det var han som lärde oss tala om makt och våld och klassdistinktioner också i termer av ”kulturellt kapital” (vem man känner och känner till, immateriella tillgångar och vanor) och ”habitus” (hur man talar, för sig, äter, luktar, utstrålar). För Louis är Bourdieu uppenbart något mer än bara en teoretiker bland andra och en yrkesangelägenhet – snarare något av en personlig hjälpargestalt. Bourdieus teorier om vad vi förutbestäms för genom vår klassbakgrund använder Louis i sitt tänkande anti-deterministiskt, för ”bara genom att se determinismen och tala om den kan vi bryta den!”
”Min mor säger att hon röstar på Marine Le Pen, för att ’ingen annan än hon talar om oss!’ Jag förstår att min mor gör det, men jag hatar det. Jag försöker förklara att det är en fälla, att Le Pen är galen och farlig, men det hjälper inte.”
Édouard Louis’ sätt att införa kursiverade repliker på sin uppväxtmiljös talspråk har synbarligen förvånat franska läsare på ett sätt som verkar underligt i den folklighetsdyrkande finländska litteraturmiljön – men kanske de chockerande talspråksreplikerna slagit hål på något slags tystnad, ”ingen talar om oss”, i den franska offentligheten?
Han har jämförts med den stora naturalisten Émile Zola, men hänvisar själv hellre till Simone de Beauvoir, Jean Genet, Herta Müller, Imre Kertesz. Han utstrålar en iver som inte är naiv – en brist på cynism som är både skakande och tänkvärd. När jag läser hans välskrivna, fulvackra och sorgligt hoppfulla roman slås jag av en paradox som han säkert själv är väl medveten om. Genom sin roman har han på ett svårförglömligt sätt inte dödat utan levandegjort den lille Eddy Bellegueule – slungat ut honom ur sitt liv men samtidigt inkorporerat honom, och hans förhatliga namn, i sin nya varelse fastare än mången annan av oss lyckas göra med de delar av vår uppväxt vi avskyr att släpa på.