Kaotiskt amerikanskt Mellanösternpussel

Hemliga kärnanläggningar i Iran och retorik om förintandet av Israel har inte hjälpt saken.

Men nu är man plötsligt i ett läge där denna fienderelation fått nya dimensioner.

I Irak har USA och Iran blivit en sorts ofrivilliga militärallierade i kampen mot Islamiska statens brutala framfart. Obama har gjort besegrandet av Islamiska staten (IS) till ett uttalat mål för sin administration och efter många om och men inlett ett bombkrig för att nå det målet.

Iran har i sin tur gått in för att militärt stöda irakiska shiamuslimska gerillagrupperingar som gått till motattack mot IS – Iran vill nämligen inte förlora sitt grepp om den shialedda centralmakten i Irak. Offentligt har USA och Iran inte erkänt något slag av koordinering, men det är uppenbart att de två fiendernas intressen sammanfaller på ett sällsynt klart sätt.

Utöver detta har vi de pågående kärnförhandlingarna som för några veckor sedan ledde till ett anmärkningsvärt ramavtal om det iranska kärnprogrammet. Det slutgiltiga och heltäckande avtalet ska ros i hamn i sommar är det tänkt. Båda parterna har sneglat på varandra med misstanke och misstro men samtidigt med en insikt om att avtalet är i bådas intresse. USA vill skydda Israel och hindra Iran från att utveckla ett kärnvapen, medan Iran vill slippa de svåra ekonomiska sanktionerna.

Fiendskapet, som på ett plan är lika djupt som tidigare, har på andra plan med andra ord fått sällskap av sammanfallande intressen och ökad dialog. Bra för USA, bra för världen kunde man tänka sig, men riktigt så enkelt är det inte.

När USA försöker skaffa nya vänner, blir de gamla sura. Den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu är ursinnig och vill inte veta av några närmanden med Iran. Men det är inte bara Israel som försvårar Obamas pussel. De trogna araballierade i Persiska viken med Saudiarabien i spetsen är oroade och misstänksamma. De betraktar det shiamuslimska Iran som en expansiv och fientlig makt som är ute efter ett kärnvapen och ökat inflytande i regionen.

Som ett bevis på detta pekas det på Huthigerillan som med påstått iranskt stöd tidigare i vår störtade den sittande jemenitiska presidenten Abed Rabbo Mansour Hadi. En vän av såväl Saudiarabien som USA. Följaktligen bildade en rad arabländer en koalition som snabbt inledde luftangrepp mot den shiamuslimska gerillan i Jemen.

I sitt försök att lösa Irankrisen har Obama alltså hamnat som åsnan mellan hötapparna. Å ena sidan försöker USA öppna nya kanaler till dialog med Iran, å den andra måste han försöka bedyra sin lojalitet till arabländer som misstror såväl Iran som Obama.

Därför ger USA nu logistiskt stöd och underrättelseuppgifter till den saudiledda militärkoalitionen. Och därför har USA skickat ett hangarfartyg till regionen samtidigt som Iran stärkt sin militära närvaro i Adenviken. USA har inofficiellt antytt att man är berett att stoppa iranska fartyg som misstänks leverera vapen till Huthirebellerna i Jemen.

Potentiellt är USA med andra ord nära en konfrontation med Iran, och praktisk taget i krig med iranska intressen i Jemen, samtidigt som man omfamnar varandra kring förhandlingsbordet. Obamas kritiker hävdar att hans utrikespolitik är ett enda kaos som aldrig kommer att lyckas.

Det Obama har gjort är att försöka arrangera och organisera de olika aspekterna av sin Mellanösternpolitik i skilda lådor där en sak inte rör eller stör den andra.

I rådande läge är det antagligen vettigt, men det är inte sagt att resten av världen, varken fiender eller vänner, rättar sig i en så prydlig ordning.

Men vem sade att global stormaktspolitik är lätt.