Kommentar: Priskrigets första offer
Finländsk mat är dyr. Att partiaffärerna i början av året sänkt priserna visar att det finns marginaler att ta av. Det är bra.
Samtidigt ska vi inte tro att de gör det för vår skull. De gör det för sin egen skull. Finlands ekonomi växer inte och många familjer drar in på matköpen.
De stora kedjorna, som har ett brett utbud av varor, räknar helt enkelt med att ta igen på gungorna det som de förlorar på karusellen.
Nyheterna om sänkt pris på mjölk och ost verkar ha effekt. S-gruppen meddelade i veckan att man i måndags hade 100 000 kunder fler än vid motsvarande tidpunkt i fjol.
Strömmen av kunder går till kedjornas stora affärer. Små bybutiker har inte råd att delta i priskriget. De konkurrerar i stället med att erbjuda ett socialnätverk åt byborna.
Men räcker det? Varje år stängs cirka 30 bybutiker i Finland – oftast för gott.
Som kunder beter vi oss också irrationellt. Jag är inget undantag. Vid sommarstugan har jag tre kilometer till bybutiken och 40 kilometer till den stora marketen på fastlandet.
Jag väljer ofta den stora marketen. Bilutfärden på en dryg timme är ett välkommet avbrott i semesterrutinerna.
I stan fungerar jag precis tvärtom. Jag går över gatan till den lilla kvartersbutiken trots att priserna är skyhöga.
I stan är jag praktiskt taget beredd att betala vad som helst för att slippa ta bilen till stormarknaden.
Samtidigt håller jag tummarna för min bybutik. Hoppas att den inte blir priskrigets första offer.