Det nya normala?
Hur mycket fisk ska det finnas i havet? Hur mycket koldioxid ska det finnas i atmosfären? Hur många fästingar ska det finnas på hunden efter promenaden?
Vetenskapskolumnen
Världen omkring oss förändras hela tiden. För att kunna påvisa förändringar och trender i ett ekosystem, behövs en bra bild av vad som är det normala i just det ekosystemet, det vill säga ett referensvärde. Dessutom behövs en klar uppfattning om skillnaden mellan naturlig variation och förändringar som människan har förorsakat.
Det här kan låta enkelt, men det är det inte. Vi vänjer oss vid det nya, som således blir det nya normala. Fenomenet kallas ”sliding baselines” vilket innebär att våra referensvärden kontinuerligt förändras, samtidigt som våra förväntningar på vad ett friskt ekosystem ska kunna leverera i form av ekosystemtjänster minskar.
Ett klassiskt exempel är de massiva kelpskogarna av brunalgen Macrocystis pyrifera vid Kaliforniens kust. De utgör rika livsmiljöer för en myriad andra arter, men påverkas av klimatförändringen, samtidigt som de betas av sjöborrar. Dessa ökar då människan har jagat och fiskat bort havsuttrarna och största delen de stora fiskarna som i normala fall borde äta sjöborrarna.
Det här är ett komplext ekosystem, men samtidigt ett av de system som studerats under en förhållandevis lång tid. Ändå vet man att de riktigt stora fiskarna hade fiskats bort långt tidigare, det vill säga att de stora förändringarna hade skett redan innan den moderna miljöövervakningen inleddes. Därför har vi ingen aning om hur kelpskogarna egentligen borde se ut.
På närmare håll kan man observera samma fenomen längs våra kuster: den yngre generationen har – tyvärr – vant sig vid att under sommaren simma i en grön ärtsoppa. Det leder till att ansträngningarna för ett renare hav utan algblomningar inte tas på lika stort allvar längre. Man har helt enkelt glömt hur klart vattnet egentligen borde vara och hur mycket inhemsk fisk man egentligen borde kunna fånga.
Eftersom vi oftast saknar information om hur ekosystemen skulle se ut utan mänsklig påverkan, så definierar även forskare ofta sina egna referensvärden eller ”normaltillstånd” utifrån hur miljön såg ut då forskaren inledde sina studier. För att på längre sikt kunna förstå de förändringar som har skett och kunna planera och verkställa åtgärder för att förhindra framtida oönskade förändringar, är det därför essentiellt att vi upprätthåller våra nätverk av långtidsobservationer.
Vi har förändrat jorden och dess ekosystem så fundamentalt att vi nu har gått in i en ny geologisk epok, antropocen (se vetenskapsartikeln i HBL 24.1). Koldioxidhalterna i atmosfären når nya nivåer, klimatet förändras, och plast och betong har blivit bestående delar av miljön. Detta innebär att vi än en gång måste revidera våra referensnivåer, på gott och ont.
Det viktiga är att vi är medvetna om att både utgångspunkten och målet hela tiden förskjuts. Allt annat är att lura sig själv.