För ett ögonblick är teknologin fantastisk
Det är lätt att köra från Los Angeles till Las Vegas, bara att trycka på gasen och styra nordväst längs med Interstate 15.
Motorvägen sträcker sig genom ökenlandskap, spökstäder och små plättar av bebyggelse som får en att undra vem som egentligen bor där mitt ute i ingenstans.
Ibland dyker kluster av snabbmatsrestauranger och köpcentrum upp, men mest är det bara öken.
Vi sitter i en Tesla modell S som stabilt och knäpptyst glider fram längs med den sexfiliga vägen. Stundvis är landskapet kuperat och i en uppförsbacke sjunker energinivån märkbart i bilen.
Vi beslutar oss för att ladda Teslan två gånger i stället för bara en. Blir det stopp i elbilen kan man inte precis ta en dunk i ena handen och promenera till närmaste bensinstation. Vi stannar i Barstow och passar på att äta under den knappa timme som bilen laddas.
Laddningen är gratis. Än så länge.
Ute på motorvägen igen testar vi såklart autopiloten. Plötsligt kan hon som sitter i förarsätet ta fram sin telefon och kolla mejlen medan bilen susar fram i 130 kilometer i timmen. Det dröjer inte länge innan det känns som världens naturligaste grej att bilen kör sig själv. Den håller farten och gör en mjuk omkörning av en långtradare. Det känns inte alls skrämmande.
Typiskt teknologi att vara fantastiskt modern i en liten stund och ett ögonblick senare förvandlas till självklarhet. Det slår mig att det inte kommer att ta lång tid innan vi förundrar oss över hur vi någonsin kunde leva utan bilar som kör sig själva.
Bilägaren berättar att hon också testat förarlöst inne i staden, men att det blev lite för ryckigt och aggressivt för att hon skulle känna sig bekväm med det. Det är ganska mycket mer som händer inne i stan: fotgängare, trafikljus, andra bilar, filer som leder åt olika håll. Lyckligtvis blir stadskörningen mjukare för varje gång, de flesta förarlösa bilar kommer att samla på sig information och bli lite klokare efter varje körning.
När vi två dagar senare återvänt till Los Angeles och jag sätter mig bakom ratten på min femton år gamla, bensindrivna Nissan känns det ungefär lika modernt som att ringa upp folk med trådtelefon, via växel. Det går, men är hopplöst föråldrat.