Viktor Salenius: Vad gick rätt i Paris?
Klimatavtalet som godkändes av samtliga delegater i Pariskonferensen tog internationell media med storm, överenskommelsen blev ambitiösare än väntat.
Att det globala samspelet fungerade speciellt bra just den här gången jämfört med tidigare avtalsförhandlingar kan verka udda. Klimatförespråkarna har en förklaring som uttalades aktivt redan under konferensen: forskningen var entydig och beslutsfattarna var övertygade om situationens allvar. Med andra ord: just i år var tiden mogen. Den stämningen genomsyrade hela processen.
Förhandlingarna i Paris omfamnades världen över av en förväntansfull och positiv anda. En uppbyggande vädjan om beslutsamma lösningar spreds i sociala medier snarare än cyniska anklagelser kopplade till tidigare klimatpolitisk stelhet. ’Paris-andan’ var speciellt överhängande om man befann sig i toppmötets värdstad, bland en uppsjö av fristående evenemang för
klimatengagerade branscher och intressegrupper. Ett av de synligare evenemangen var debattforumet Earth to Paris, som ordnades av Förenta Nationernas stiftelse på konstmuseet Petit Palais i början av förra veckan.
Vad är förväntningarna på sakinnehåll inför ett lobbyevenemang där ordet innehas av uttalat klimatmedvetna FN-ledarfigurer, filmstjärnor, företagsledare och miljöorganisationer? Tidigare år har kommentarerna varit skarpa och behovet stort att understryka skillnaden mellan politikernas miljöåtgärder och mer vågade, fristående initiativ.
Så mottogs Parismötet inte alls av den unga och mångfaldiga skaran på Earth to Paris. Borta var misstänksamheten mot förhandlingsparterna och bitterheten över tidigare misslyckanden att ta tag i miljöfrågan. Oron över klimatförändringen var naturligtvis minst lika stark som förut i gästtalarnas anföranden, men den utmynnade i konstruktiv debatt om nya rön inom klimatforskning och naturskydd. Med lysande exempel på fungerande insatser bidrog Blanca Juti, marknadsföringschef för Rovio, Anthony Lake, generalsekreterare för UNICEF, skådespelare Alec Baldwin som talesman för FN:s Ekvatorpris för hållbar utveckling, samt många fler.
USA:s utrikesminister John Kerry avtackades varmt efter dennes hälsning från de förhandlande staterna. Hela forumet visade på stärkt förtroende gentemot förhandlingsparterna, och Kerrys insikter var tämligen likartade med de mest aktiva miljöproponenter från Världsnaturfonden och National Geographic. En sådan ömsesidighet i klimatoron är något alldeles nytt. Därför blev Pariskonferensen unik.
Skeptiska röster påpekar att man strategiskt lämnat bort vissa frågor från avtalet och bl.a. godkänt för stort spelrum för Kinas utsläppspolitik. Även detta uppfattades som högst sannolikt redan innan lördagen, och experterna har omgående påpekat att klimatavtalet snarare skall ses som ett första steg i utvecklingen, med rum för förbättring. ”Vissa kommer att anse avtalet vara otillräckligt”, säger Tim Wirth, erfaren FN-tjänsteman som deltagit i alla stora klimatkonferenser, bl.a. som delegat för USA i Kyoto, ”men det är klart att tekniska detaljer kommer att söka sin form under många år framöver, och det förminskar inte vikten av koncensusandan i Paris.”
Vid närmare eftertanke är det inte det minsta udda att framsteget skedde just nu. Klimatuppvärmningen är oberoende av statsgränser, ett praktexempel på nyansskillnaden mellan koncepten global och internationell. I december 2015 är tiden mogen, internationella aktörer har inställt sig på en global utmaning. ”Aldrig förr har över 150 statschefer sammanträtt lika beslutsamt och koordinerat som inför klimatmötet i Paris. Jag ser fram emot ett ambitiöst avtal”.
Så sammanfattade FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon i Petit Palais just den laganda som på lördag förenade världsledarna i ett historiskt samarbete.
Skribenten studerar internationella relationer vid London School of Economics