Vårda kärleken
Det kommer kanske som en överraskning, men finländarna hör faktiskt till Europas flitigaste närståendevårdare. Man räknar med att kring en miljon finländare hjälper sina anhöriga på något sätt, och 350 000 klassas som närståendevårdare, även om många av dem inte får ett lagstadgat stöd.
En av dem som ställer upp för sin käraste är Sirkka-Liisa Kivelä, 68. I det senaste numret av tidningen Kotiliesi berättar hon om sin vardag tillsammans med maken Mauri Akkanen, 80, som har cancer och en demenssjukdom.
Kivelä är expert på vårdfrågor och har ofta synts i offentligheten i den egenskapen; professor emerita, geriatriker, forskare och känd som en förkämpe för en drägligare äldreomsorg. Numera fylls hennes dagar av repetitiva vardagssysslor, massage av makens sjuka leder och ständigt avbruten sömn, men också stunder av humor och ömhet, och bilutflykter till närbelägna kyrkor, museer och auktioner.
”Sjukdom är bara en yta som man behöver skrapa lite på. Människan finns där inne”, säger Kivelä.
Sådana som Sirkka-Liisa Kivelä är guld värda, inte minst för kommunerna. Samtidigt som kommunerna nu borde ta emot och se till att integrera allt fler asylsökande, måste man också bädda för en åldrande befolkning. Trycket är hårt.
För en månad sedan såg sig Regionförvaltningsverket i Södra Finland tvunget att skicka ut ett brev till kommunerna för att påminna dem om vad ett avtal om närståendevård ska innehålla, som uppgifter om vårdarvode, betalningssätt och rätt till lediga dagar.
Regionförvaltningsverket hade fått kännedom om situationer där olika klientgrupper behandlats på olika sätt när beslut fattats om stöd för närståendevård. Signalen var klar: kommunerna har inte råd att slarva bort de anhörigas vilja att ställa upp.
Enligt Folkpensionsanstalten sparar närståendevården nästan 3 miljarder euro i vårdkostnader, och vikten av insatsen ökar eftersom målet är att bara 3 procent av över 75-åringarna ska bo på vårdinrättning under de kommande åren.
Sirkka-Liisa Kivelä säger att hon och hennes man hör till en elitgrupp. De har kunnat använda sin egendom så att de garanteras humana förhållanden till livets slut. Paret bor i en rymlig lägenhet i Helsingfors, och Kivelä har räknat ut att det inte skulle bli dyrare att anställa en heltidsvårdare hem än vad dygnetruntvård på ett vårdhem kostar.
Den lyxen har inte alla, liksom alla säkert inte har Kiveläs förmåga att tydligt se människan bakom patienten och mannen bakom demenssjukdomen.
”Jag förälskade mig en gång i Mauris kreativitet, intelligens, ärlighet och driftighet. Han var en man som vågade komma nära en kvinna även psykiskt.”
Så vackert kan man vårda kärleken, och minnet av den.
Transparens är viktigare än objektivitet, säger forskare Vilma Luoma-aho.
Graffitikonsten som pekade ut Vandabossar plockades ned och därmed gick staden från en pinsamhet till en annan.
Logga in för att kommentera.