Susanna Ilmoni: Vad vill de?
Jag bestämde mig för länge sedan att aldrig ställa följande två frågor till en kvinna, frågor som jag heller inte skulle ställa en man: 1. Är du gravid? 2. Är du säker på att du faktiskt ska tacka ja till ett så krävande jobb? Tänk på familjen.
Den första frågan är för privat och ibland oerhört känslig, och folk brukar i regel berätta nyheten när de är redo för det.
Vad gäller den andra frågan räknar jag med att den som erbjuds eller överväger ett krävande jobb också är högst kapabel att själv bedöma konsekvenserna av det. Utomstående har knappast bättre insyn i vad ett nytt jobb betyder för familjelivet.
När vi nu står några dagar från att välja 200 män och kvinnor till ett tufft fyraårsuppdrag skulle det vara önskvärt att radera just de här två frågorna ur arsenalen. De 845 kvinnor och 1 301 män som är uppställda i riksdagsvalet torde och borde veta vad de ger sig in på. Om någon av dem är eller blir gravid, om någon har fem barn eller är ensamförälder och bor femhundra kilometer från granitborgen i Helsingfors – so what? Det handlar om praktiska frågor som kan lösas och som inte ska vara ett hinder för att få sträva efter ett ansvarsfullt jobb.
Medelåldern bland de uppställda kandidaterna är 45 år, så vi talar inte om några duvungar. Den lägsta medelåldern bland sina kandidater uppvisar Piratpartiet med 32 år, medan Kommunistiska arbetarpartiet har den högsta medelåldern, 63. För jämförelsens skull kan nämnas att det i den avgående riksdagen sitter 84 kvinnor och 116 män med en medelålder på 52 år. Den yngsta är 29 år, den äldsta 82.
"För att ledningsjobb även i framtiden ska vara ett attraktivt alternativ för unga måste man tänka holistiskt på chefens karriär och liv. Även ledare har rätt till och ett behov av ett liv utanför organisationerna", slår Suvi Heikkinen fast i en färsk doktorsavhandling i ekonomi om hur personer i ledande ställning kombinerar arbete och familjeliv. Heikkinens slutsats kan säkert appliceras även på riksdagsledamöter.
För oss väljare gäller det att koncentrera oss på frågor som är relevanta för att vi ska kunna skärpa bilden av riksdagskandidaterna innan gonggongen slår på söndag kväll: vilka värderingar skriver de under, vad vill de konkret kämpa för under de kommande åren, vilket slags förändring kan vi förvänta oss, vilken förmåga har de att samarbeta med andra.
Om politik är att vilja, som Olof Palme en gång uttryckte det, borde ju den allra viktigaste frågan till en riksdagskandidat vara: Vad vill du?
Förhoppningsvis utmynnar sedan den viljan i lagar och en statsbudget som gynnar vårt samhälle och vår framtid.