En styrka - inte systemfel
Statsminister Alexander Stubb (Saml) och ex-statsministern Mari Kiviniemi (C) har möjligen mer gemensamt än att de har klivit in i statsministerrollen i ett så kallat hopplöst läge. Men kanske nöjer vi oss med det.
Kiviniemi fick ledartröjan när Matti Vanhanen 2010 utan större formella orsaker ville stiga av. Stubbs tur kom när Jyrki Katainen lämnade partiordförandeskapet med sikte på EU.
Kiviniemis uppgift blev i praktiken att bromsa regeringspolitiken under sitt enda statsministerår. Regeringen Vanhanen hade gått i stå och Centern vågade inte längre fatta beslut av rädsla för väljarna våren 2011. Regeringen Kiviniemi blev i praktiken en expeditionsministär med uppdraget att undvika politik.
Det var ingen ärofull period i finländsk politik. Kiviniemi gled sedermera ut i en så kallad europeisk topptjänst.
Alexander Stubb ärvde partiet av Jyrki Katainen och blev statsminister på köpet.
Många var kritiska över att en partikongress utser statsminister. För dem blev den Stubbska selfien på kongresscenen den ultimata bilden av en politisk degenerering.
Likheterna mellan Kiviniemi och Stubb är kronologiska. De tog över när knappt ett år återstod av mandatperioden.
Olikheterna är fler:
Kiviniemi hade övertagit en svag regering och nöjde sig med att manövrera regeringen på en transportsträcka utan politiska ambitioner.
Stubb leder en regering som fortfarande tror sig kunna beveka bland annat globala kreditvärderingsinstitut via beslutsamhet i vårdfrågan. Vårdreformen är dock en kejsare som i valrörelsen kommer att visa sig ha mindre kläder för var dag som går. Den famösa mångpartiöverenskommelsen betydde att man ritade några gigantiska vårdlådor.
Det är ingen hejd på vad lådorna ska uträtta: regional rättvisa och effektivare vård - och därtill ska man finna resurser och metoder att äntligen lyfta den preventiva vården till en position där den förmår generera framtida besparingar.
Häri ligger skillnaden mellan regeringarna Kiviniemi och Stubb. Den förra hade de facto gett upp - den senare försöker hålla uppe ett sken trots att man uppenbart har tappat tron på parterna i regeringen. Regeringen Stubb avmagnetiseras partipolitiskt i väntan på ny laddning i april.
Men de som anser att vi har eller har haft en politisk kris har inte argument nog.
Backa bandet till juni i fjol. Stubb har nyligen medgett att han som färsk statsminister övervägde att be presidenten upplösa riksdagen.
Det var det vulgäropinionen ropade i somras.
Så här gick melodin:
Regeringen Katainens ministrar begick fanflykt - inte minst kommunministern Henna Virkkunen.
Statsminister Katainen flydde likaså fältet in på gräddfilen som förde honom Bryssel.
SDP-fältet hade ungefär samtidigt i stegrande nervositet satsat på - som det då såg ut - illusionisten Antti Rinne. Ut med finansminister Jutta Urpilainen.
Innan dess hade Jutta Urpilainen i maj 2013 bytt ut ministrarna Maria Guzenina-Richardson och Jukka Gustafsson i ett försök att höja partiprofilen. Den förra kritiserades för bristande kontroll över den svåra vårdfrågan, den senare var allmänt respekterad i substansfrågor. Att båda åkte ut visar att aktionen inte var styrd av substanshänsyn. Urpilainen möblerade om för att skapa större elektoriell slagkraft hos ministergruppen (för övrigt detsamma som Stubb sade sig göra när han lyfte in de unga ministrarna Petteri Orpo och Sanni Grahn-Laasonen.
När alla delprocesser hade klingat ut bestod en stor del av regeringen Stubb av nya ministrar.
Finland ropade på nyval för att väljarna skulle få säga sitt. Argumentet löd: Med så stora förändringar är det bra att höra väljarna.
Men om vad? Vilka förändringar?
I själva verket är det en styrka i systemet och inte ett systemfel som kom i dagen våren och sommaren 2014.
Det ska naturligtvis vara möjligt att byta ut ministrar i en parlamentarisk regering. Det är en del av normaliteten. Personer kliver av, systemets aktörer tryggar kontinuiteten.
Ut med Katainen, Virkkunen, Urpilainen med flera. Det ser drastiskt ut, men systemet lyfter in ersättare som följer regeringsprogram, partiprogram och kollektiva processer i respektive partier.
Om vi sommaren 2014 hade inlett en process där riksdagen upplöses hade vi omintetgjort en väljarvilja uttryckt i valet 2011 utan att det förelåg en kris som krävde drastiska åtgärder.
Man ska inte använda det tyngsta konstitutionella artilleriet innan de politiskt ansvariga signalerar att de ger upp. Nyval, folkomröstningar et cetera ska kopplas in som sista problemlösare - inte som en visst-skulle-det-kännas-bra-för-väljarna-åtgärd.
Sommaren 2014 förelåg inga tecken som skulle ha motiverat konstitutionellt drastiska åtgärder.
Det är inte ett systemfel om en regeringen ser svag ut eller om dess politiska kitt ser ut att spricka.
Det är ett sunt läge när kontinuiteten i politiken bärs upp av funktioner (ministeruppdrag, partipositioner, partier) och inte av personer.
Men visst schabblade regeringen Katainen mer än lovligt? Tvivelsutan. De famösa presskonferenserna där man idkade naket självberöm blev pinsamma senast när man efter en tid nödgades erkänna att man inte visste vad man hade beslutat.
Och visst flyttar regeringen Stubb fortfarande vårdlådor i stället för att skapa klarhet i vad lådorna ska utföra och hur? Ja. Visst har de ekonomiska experterna fog för sin oro över uteblivna långsiktiga beslut? Ja.
Bara det finländska jämnmodet gör att det politiska upproret verkar lika avlägset som en finländsk seger i den tysk-österrikiska backveckan.
Poängen är att dålig politik vägs och mäts i riksdagsval.
Drastiska konstitutionella ingrepp ska reserveras för de kriser de är avsedda för.
Vad regeringarna Kiviniemi och Stubb ytterst har visat är att finländsk politik besitter en styrka vi ska slå vakt om: kontinuiteten, buren av ett system som minsann ger personerna möjlighet att glänsa.
Om de är beredda därtill.