Franska lärdomar
"Tolerans dödar", skriver kolumnisten Jegor Cholmogorov i en av Rysslands största dagstidningar Izvestija. Han sammanfattar därmed en stor del av de ryska reaktionerna efter terrordådet i Paris.
Europa har bett om detta. Där fick ni för er tolerans. Vakna och se verkligheten.
"Det är inte vi som hotar Europa. Det är terrorns adepter", twittrade Aleksej Pusjkov, ordförande för ryska dumans utrikesutskott.
Nyhetsuppläsarna drar frejdiga slutsatser om att västvärlden nu får skörda vad man har sått efter att ha "stött islamisterna" i Syrien. Även om dessa reaktioner framför allt står Kreml nära (blommorna vid franska ambassaden i Moskva vittnar om en helt annan reaktion) känns kulturklyftan total. Hur är det möjligt att så många ryska analytiker inte förstår vad Frankrike är för ett land?
Faktum är att det finns många likheter mellan Ryssland och Frankrike som länder. Bägge är gamla imperier. Bägge har en stark litterär tradition, en stolthet över sitt språk, sin kultur, sin identitet. Ländernas eliter har ofta haft lätt att förstå varandra. Franska ledare anser, precis som ryska, att stora länder ska komma överens och se till varandras intressen.
Men det finns vissa principiella skillnader. När ryska journalister blir dragna inför rätta är den allmänna reaktionen i Ryssland ofta att de har bett om det själva.
I Frankrike är alla oppositionella. Därför är det ingen som misstänkliggör skrikhalsar av olika slag. Detta har inte enbart att göra med att Frankrike i motsats till Ryssland är en demokrati, utan att Frankrike är ett land av râleurs eller skrikhalsar. Inställningen till makten är fullständigt respektlös, något som var en upplevelse för mig under ett studieår i Le Havre i slutet av 1990-talet. Frankrike hade då en impopulär undervisningsminister vid namn Claude Allègre, en imbécile enligt min kompis mamma som var lågstadielärare.
– Vi avsätter honom, sade hon självsäkert.
Sagt och gjort. År 2000 var Allègre tvungen att avgå efter massiva demonstrationer mot hans reformer.
Den franska diskussionskulturen dissikerar religiösa dogmer på bråkdelen av en sekund. (I Ryssland godkände duman för några år sedan en lag som förbjuder sårandet av religiösas känslor.) Toleransen för det vulgära och fula i landet som skapade Chanel är stor. Franska serietidningar är inget för den som är fin i kanten och det franska språkets mångfald när det gäller könsord, prostituerade och olika förolämpande attribut är imponerande. Charlie Hebdo är en tidning där alla dessa element har inkluderats. Dess karikatyrer är ofta smaklösa och språket vulgärt.
Men det är inget personligt. Bara satir.
I dagens Ryssland, som genomför vad författaren Viktor Jerofejev kallar ett patriotiskt uppfostringsprojekt, är det ibland svårt att inte påverkas av allt man hör och ser. Av den anledningen är jag väldigt tacksam över mitt år i Frankrike för sjutton år sedan. Jag ska erkänna att jag inte alltid förstod så mycket av till exempel Le Canard Enchaînés satir. Men jag förstod vad respektlöshet inför makten är.
Utan den kan demokratier aldrig klara sig.