Kommentar: Hur är det möjligt?
Nej, det var ingen vanlig dag i rätten. Även för en garvad kriminalreporter blev detaljerna om hur de fem spädbarnen välkomnades till livet alldeles för mycket.
Tystnaden föll över rättssalen när de avskyvärda detaljerna lästes upp, när de små livens korta dödskamp refererades dag för dag, nästan timme för timme.
En mor som lämnar sitt nyfödda barn att långsamt dö ensamt och övergivet, än i ett badkar, än i en hink, än i en skoask, än i en avfallspåse? Samma mor som säger sig älska sin 13-åriga son mer än någonting annat här på jorden.
Hur är det möjligt?
Är det trovärdigt att en make och blivande far inte visar mera intresse för sin avkomma än att han vill följa med till rådgivning och läkare? Är det troligt att han inte visar mera intresse för sin hustru än att han märker att hon är gravid igen. Och igen?
Den åtalade kvinnan förklarar att efter att hon första gången dolde förlossningen och gömde undan fostret vågade hon inte vända sig till rådgivningen av risk för att någon skulle sakna barnet. Därför följde fall två, tre, fyra och fem automatiskt på ettan.
Må så vara, men i så fall verkar det sällsynt obegripligt att hon inte förstod bättre än att bli gravid på nytt och på nytt och på nytt, fem gånger på åtta år.
Världen skulle vara en bättre plats om det som hände i Uleåborg aldrig hade hänt.
Staffan Bruun, reporter