Andrea Svanbäck: Fortsätt blöda!
I sitt sommarprat 2013 frågar sig serietecknaren Liv Strömquist varför inga konstnärliga storverk uppstått ur mensen. Hon önskar sig episka uppgörelser med menstruationen på samma sätt som Ingmar Bergman tog sig an döden. Tyvärr finns fortfarande få sådana.
I själva verket är det är rent bedrövligt hur tyst det har varit kring mensen, hur skammen tillåts regera. Ta till exempel den amerikanska komedin Superbad där Jona Hills fumliga tonårskille blir till sig av lycka när en tjej börjar gniddansa mot honom på en hemmafest. När han senare upptäcker en röd fläck på sina byxor kommer spyreflexerna.
– Hon menstruerade på dig, skriker en av hans kompisar i äcklad extas.
Som tonåring fick en bekant till mig mens under ett läger. Eftersom hon saknade mod att fråga efter bindor gick hon med toapapper i trosorna under åtta dagar. Nämner jag själv ordet mens på jobbet blir stämningen bevisligen ansträngd. Håll det för dig själv, tycks mantrat fortfarande lyda.
Men nu håller något på att hända. Förra veckan ägnade det svenska kulturprogrammet Kobra en hel halvtimme åt att granska mensen i populärkulturen och konsten. Liv Strömquist tecknar seriealbum om mensens knäppa historia. Smart (ja, ni läste rätt!) reklam för mensskydd görs, åtminstone i USA. I dessa förekommer inte ord som fräsch, trygg och säker och mensblodet är inte blått. Äntligen hittar vi nya sätt att tala om denna befläckade hemlighet som hälften av jordens befolkning bär på.
För ja, en gång per månad blöder det ur mig. En gång per månad har jag därför så ont att jag knappt kan stå upprätt utan värkmedicin. En gång per månad måste jag ha stenkoll på mina bindor, tamponger och tabletter för att ta mig genom dagen. Och allt det här bara för att i största tysthet fira min funktionsduglighet?
Nej tack, hellre snackar jag om saken.