När sänkt skatt blev ett hot
"I nästan vilket annat land som helst i världen skulle sänkta skatter vara en gåva till folket."
Sverige genomsyras för närvarande av två sanningar, sanningar som också genomsyrat den gångna valrörelsen inför dagens riksdagsval.
Enligt den ena sanningen är statens finanser bland de bäst skötta i Europa, statsskulden är den lägsta i EU, tillväxten är modest men hör ändå till de bästa i europeisk jämförelse, sysselsättningen är högst i hela EU, välfärden har fått mera pengar och Sverige har klarat sig med bravur ur den kris som fått hela övriga Europa på knä.
Den sanningen ger den borgerliga alliansregeringen, som gärna visar upp internationell statistik för att styrka sina siffror.
Enligt den andra sanningen håller välfärden på att krackelera, budgetunderskottet växer, de statliga finanserna missköts, arbetslösheten är utom all kontroll och klyftorna i samhället ökar.
Den sanningen får vi av den politiska vänstern och de som tycker att det räcker med åtta år av högerstyre i Sverige.
I dag ska de svenska medborgarna ta ställning till vilken sanning de tror på.
Frågan är om valet är så enkelt.
Det är sant att Sverige har klarat krisen bättre än många andra, det är sant att ekonomin tuffar på med en fart som får finländska politiker gröna av avund och det är också sant att löntagare har fått betydligt mer i plånboken under Alliansens tid vid makten i takt med att skatten på arbete sänkts.
Sett till kalla siffror kunde man tro att vilken regering som helst som kan visa upp liknande siffror som Alliansen skulle få ytterligare ett fyra års mandat av folket. Vem vill inte ha ett styre som bevisligen skapat över 300 000 nya jobb och där arbetslöshetstrenden pekar neråt?
Alliansen berättar gärna att det här är en följd av den så kallade arbetslinjen, där kärnan är att det alltid ska löna sig att arbeta och där olika bidrag har stramats åt för att få folk i arbete i stället för att leva på bidrag.
Men någonting har hänt i det svenska folkhemmet. Det går inte längre att locka folket med enbart löften om skattesänkningar och mer i plånboken.
Rapporter om äldre som vanvårdas, sjuka som skrivs ut ur sjukförsäkringssystemet till arbetslivet trots att de inte är kapabla att jobba, urusla resultat i skolan, privatskolor som går i konkurs medan ägarna håvar in miljoner i vinst har gjort att svenskarna har börjat fråga sig vad som händer med deras folkhem.
Solidaritet är en egenskap som svenskarna får med sig i modersmjölken och de flesta vill ha kvar den välfärd de är vana vid sedan decennier tillbaka. Så även om makthavarna avfärdar de skräckexempel som lyfts fram i medierna som enstaka exempel på avarter inom en generellt väl fungerande välfärd, så räcker det för att medelsvensson ska börja tänka om och fråga sig, vill vi ha det så här?
Allt fler svarar nej på den frågan.
Och det är det som är kärnan i årets valrörelse.
Det är också det som är en viktig orsak till att den rödgröna oppositionen i dag har ett övertag då folket får till valurnorna.
Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna har i månader envist hamrat in för den som velat lyssna att alliansregeringen prioriterat sänkta skatter på bekostnad av välfärden. De har dessutom, ve och fasa, gjort det med lånade pengar, dundrar Socialdemokraterna med budskapet att sänkta skatter är roten till allt ont som drabbat välfärds-Sverige de senaste åtta åren.
Att regeringen lika ofta hamrat in att sänkta skatter har gett fler jobb och därmed mer pengar i statens kassa och mer pengar i välfärden har inte gått hem i stugorna.
Och när det inte går hem så vad gör man då?
Jo, man ändrar retoriken.
Det gjorde också alliansen. I vintras lade finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt, bägge från högerpartiet Moderaterna, helt om kursen. Nu löd plötsligt budskapet att det inte finns rum för några ytterligare skattesänkningar under den kommande mandatperioden. Begreppet krona för krona, att alla reformer måste kunna finansieras fullt ut, blev ett mantra i valdebatten.
Moderaterna hade övergett sin tradition att alltid arbeta för sänkta skatter.
Men svängningen kan ha kommit för sent för att rädda sig kvar vid makten.
Inte nog med att väljarna suktar efter något nytt efter att ha haft samma människor vid makten i åtta år. De vill också slå vakt om sin högt värderade välfärd.
I nästan vilket land som helst i världen skulle sänkta skatter vara en gåva till folket. I Sverige uppfattas det som ett hot och ett trumfkort i valrörelsen.
"Rösta på oss, vi lovar att inte sänka skatterna" lockar fler väljare än att lova det motsatta.