Imperiet slår tillbaka
I hur kraftig gungning vill Antti Rinne sätta regeringsskutan och vilken plats har Jutta Urpilainen i partiet efter nederlaget? Frågorna är många, men Rinne tiger.
Känslorna har svallat förr inom SDP och åsikterna har gått så kraftigt isär att partiet har splittrats. De här traumatiska tiderna sitter djupt i Socialdemokraternas kollektiva minne och minerna var fundersamma när de första sorge- eller glädjetårarna efter det dramatiska ordförandevalet hade fällts.
Minerna var inte fundersamma för att en direkt splittring skulle hota. Däremot finns en befogad oro över hur man ska få till stånd en laganda i partiet efter den upprivande omröstningen. Urpilainens stödtrupper verkade så skakade att friden kanske inte återställs bara för att hon lovar trösta dem och uppmanar dem att acceptera slutresultatet och slå in på Antti Rinnes linje.
Urpilainen förlorade för att varken hon själv eller hennes stödtrupper insåg att missnöjet på fältet var av den arten att alla sakargument hon kunde komma med egentligen saknade betydelse. Den desperata längan efter en förändring, vilken som helst, var alldeles för stark.
Det skulle antagligen ha gått bättre om Urpilainen hade vädjat till känslorna och bjudit på sig själv i ett tidigare skede, inte bara i sitt sista tal som partiordförande. Också många av Rinnes anhängare medgav att Urpilainens tal var mycket bättre än hans. Frågan är hur mycket bättre det kunde ha gått. Nu hängde resultatet på åtta delegaters röstningsbeteende.
Överlag kom Urpilainens slutspurt i gång överraskande sent med tanke på att Rinnes trupper hade hållit kampanjmaskineriet välsmort i månader före kongressen.
Också Rinnes beteende efter valsegern förvånar. När förväntningarna är enorma borde man bjuda på ens en liten karamell, men nu gav Rinne inga svar på frågorna om hur han konkret ska bete sig för att vända förlustspiralen och göra SDP till landets största parti. Inte heller strategin på kortare sikt blev klar. Frågorna om hans inträde i regeringen och hur långt han tänker gå för att få förändringar i regeringens politik blev obesvarade.
Det vi inte heller vet är vilka förväntningar Rinnes stödtrupper har på honom. Därför vet vi inte om det stämmer som en del säger att han är redo att sätta regeringsskutan i gungning. Han kan ju rentav vara redo att låta den kapsejsa. Partiets fackföreningsflygel har knappast något emot att man fäller regeringen för att den inte gör tillräckligt för att rädda industriarbetsplatserna. Att snällt bli minister i ledet i den av Samlingspartiet ledda regeringen får däremot knappast opinionskurvan att peka uppåt.
Hur som helst är nu den gamla ordningen återställd i partiet, den som riksdagsledamot Jukka Kärnä suktat efter. Hans argument för att byta ut Urpilainen var att vuxna karlar inte kunde identifiera sig med den kvinnliga SDP-ledningen. I SDP-gruppen var Kärnä Urpilainens mest synliga kritiker, men i bakgrunden var det talman Eero Heinäluoma som drog i trådarna.
I motsats till Urpilainen vågade ex-partiordförande Heinäluoma inte ta fajten när hans stol var i gungning. Nu antas Heinäluoma drömma om presidentposten. De drömmarna passar inte så bra ihop med ett tänkbart scenario enligt vilket han skulle ta över som finansminister, men för Urpilainen, vars öde många inom SDP nu har lite dåligt samvete för, kunde talmansposten vara lockande.
Det skulle inte se illa ut med en återgång till en jämnare könsbalans i den i dag helt manliga talmanstrion. Särskilt med tanke på att män nu leder alla riksdagspartier utom Kristdemokraterna.