Philip Teir: Kritiken vid ett digitalt vägskäl
Hur kommer morgondagens finlandssvenska kulturjournalistik att se ut? Går vi mot större fördjupning eller präglas framtiden av listor och sociala ryggdunkningar? Det beror på hur strukturerna klarar digitaliseringen, skriver Philip Teir i dagens essä.
Det finns en gammal tradition på Hufvudstadsbladet som går ut på att kulturchefen får ett litet utbrott uppe på centralredaktionen ungefär en gång om året.
Jag har jobbat på Hbl sedan sommaren 2000 och jag vet att det här var praxis åtminstone redan när Tuva Korsström var kulturchef.
Själv hade jag ett litet utbrott förra veckan, angående en sak som vi inte ska gå in på här. Men som vanligt ledde det till en dialog, och efter lite blodsockerhöjande åtgärder var allt som vanligt igen.
Personligen tror jag att det här är en bra dynamik på en tidningsredaktion. Om nyhetsdesken kräver snabba ryck och journalistik på magkänsla kan kulturavdelningen i viss mån försöka bromsa eller nyansera.
I bästa fall kan man tänka att kultursidorna är den plats i tidningen där man inte behöver spetsa till det, där man inte behöver driva en tydlig tes, utan där man kan försöka använda sig av andra retoriska tankemodeller. Kanske till och med skönlitterära – en bra poäng kan ju till exempel göras med en metafor eller allegori (som i Michel Ekmans kolumn om Guggenheim). Man kan skriva om makten genom satir, man kan närma sig svåra frågor genom att låta dem vara just svåra. När det gäller snabb journalistik får man faktiskt ibland tänka som Ior i Nalle Puh: ”Alla kan inte, somliga vill inte. Så är det bara.”
Detta är på gott och ont. Kulturjournalistiken kan också präglas av en förlamande kverulans. Det märks inte minst i den ständiga krisberedskap som präglar kulturjournalistikens självbild. När kritiker samlas i seminarier är rubriken ofta av typen ”kritiken i kläm”, eller ”kulturkritikens kris”.
Detta är ingenting nytt. ”Kritiken var i kris redan på 1840-talet”, skrev kulturjournalisten Ulrika Knutson i en understreckare i Svenska Dagbladet häromveckan. Och på 30-talet lär Virginia Woolf ha klagat på att bokrecensionerna blivit kortare och att folk hävde ur sig åsikter i stället för kunskaper. Kulturjournalistiken är i ständig upplösning.
Under 2000-talet har man ofta talat om att ett löst tyckande kommer att ersätta den kvalificerade kritiken i en postdigital värld. Det finns kanske skäl för den oron, men låt oss först titta på var vi faktiskt befinner oss i dag.
Om man gör en snabb uppskattning av den rent kvantitativa situationen på de finlandssvenska mediehusen 2014, kommer man fram till att vi på dagstidningshåll har cirka 15 heltidsanställda kulturjournalister. Till det här kan man lägga Svenska Yles kulturjournalister, ett antal tidskrifter, kanske framför allt Ny Tid, som utkommer regelbundet, och inte minst en handfull frilansar som skriver kritik på heltid – då närmar vi oss åtminstone 30 personer.
Det är svårt att landa på några exakta siffror eftersom det finns kritiker med halvtidstjänster, det finns kulturreportrar som kanske inte skriver kritik, det finns frilansar som har heltidsjobb men skriver kritik på sidan om. Redan på Hbl samarbetar vi med ett femtiotal mer eller mindre regelbundna kulturskribenter.
Jämför man det med hur det ser ut ute i världen är situationen hos oss faktiskt okej för tillfället.
I Sverige har man i viss mån börjat syndikera kulturmaterial i regionala tidningar. Det blir alltså färre renodlade kulturjournalister på tidningarna, både när det gäller fast personal och frilansar.
Också i Finland har mediehusen börjat sprida ut samma kulturmaterial i flera tidningar. Det här fick konstskribenten Otso Kantokorpi att säga upp sitt medarbetarskap med Alma Media i april i fjol. I blogginlägget ”Hur mitt liv som kapitalismens yrkeshora plötsligt upphörde” skrev Kantokorpi om hur han en dag upptäckte att samma konstrecension publicerats i åtminstone sju tidningar.
Jag tror att många finska konstutövare har märkt den här utvecklingen. Blir man recenserad i en regional tidning i Lahtis en dag, dyker kanske samma recension upp i Lappland två dagar senare.
Helsingin Sanomat publicerade siffror över litteraturkritikens utveckling förra våren, och där såg man en tydlig utveckling.
När Antti Tuuris roman Ameriikan raitti kom 1986 recenserades den i 90 finländska tidningar, inklusive sådana exklusivt litterära sammanhang som Verovirkailija, Toto-lehti och Yrittäjäinen.
När boken Rauta-antura kom ut 2012 publicerades 23 recensioner. Eller egentligen 20 eftersom Pertti Ehrnrooths recension trycktes i Etelä-Suomen Sanomat, Savon Sanomat, Keskisuomalainen och Karjalainen. Av de här 20 recensionerna var sex stycken små korta notiser, så de lite mer substantiella recensionerna var bara fjorton.
Det här kan naturligtvis säga någonting både om Antti Tuuris författarskap och om finländarnas läsvanor. Men framför allt säger det nog någonting om det krympande tidningslandskapet.
Men som sagt: i Svenskfinland är situationen än så länge okej. Vi har alltså kulturredaktörer på så gott som samtliga regionala tidningar, Hangötidningen och Syd-Österbotten undantagna. Det betyder kanske inte att alla har lika hög svansföring när det gäller kritik, men det leder ändå till en mångfald av röster.
Det finlandssvenska kulturfältet lever på den här strukturen – på en växelverkan mellan journalisterna och kulturaktörerna. En viss medvetenhet om vår utsatta språkliga situation har förmodligen gjort att våra ägare har förstått värdet i mångfalden.
Naturligtvis skulle det finnas finlandssvensk teater även utan Hbl:s recensioner, men det skulle vara betydligt svårare för publiken att orientera sig i teatervärlden, att greppa sammanhanget.
Kritikerna skriver ju inte i första hand för kulturfältet, utan för läsarna. Den första lojaliteten är alltid till läsarna och där har kulturjournalisterna en viktig roll som förmedlare av upplevelser.
Tyvärr är det svårt att vara genuint optimistisk när det gäller mångfaldens framtid i Svenskfinland. Vi kommer knappast att komma ur den pågående mediekrisen med de nuvarande strukturerna intakta. Och det är förstås inte bara kulturjournalistiken som drabbas, men det kan vara intressant att försöka se på hur just den påverkas av medieutvecklingen. För framtidens kulturjournalistik har väldigt mycket att göra med just strukturer.
Historiskt sett har kultursidor ofta varit en motpol till tidningens övriga linje.
Det mest kända exemplet är Olof Lagercrantz och hans förhållande till Vietnamfrågan på sextiotalet. Medan Dagens Nyheter på ledarplats tog klart ställning för USA:s inblandning – eftersom DN i grunden var pro-USA – publicerade Lagercrantz kritiska artiklar i Vietnamfrågan.
Jag har inte varit kulturjournalist under den här perioden och jag har inte upplevt den här klyftan lika tydligt. Jag tror att om fem tio år kommer man inte över huvud taget att prata om just den här uppdelningen. Framtidens kulturchefer kommer knappast att stå på centralredaktioner och gräla om tidningens linje.
Vad vi snarare ser är ett slags demokratisering av kritikeruppdraget.
I dag är vi alla i viss mån presumtiva kulturjournalister – eller åtminstone potentiella opinionsbildare. Vi slänger upp en artikel på vår Facebooksida eller i vårt Twitterflöde, vi positionerar oss hela tiden, och tidningarna publicerar journalisternas analyser som ett bihang till deras nyhetsartiklar.
Det journalistiska berättandet har förändrats. Årets Topeliuspristagare Jessica Stoltzman satte fingret på det när hon sa att journalistiken måste våga vara personlig. I dag har de tidigare så tydliga gränserna mellan nyhets- och kultursidorna börjat suddas ut.
De territorierna är praktiskt taget omöjliga att hålla isär i den medievärld som vi börjat närma oss.
Jag skulle vilja säga så här:
• I framtiden är alla kritiker.
• I framtiden är ingen kritiker.
Jag ska ta ett exempel som ligger nära oss, fast jag tror att den här utvecklingen också gäller utanför Svenskfinland.
När Mathias Rosenlunds bok Kopparbergsvägen 20 gavs ut i höstas recenserades den i Hbl av Erik Bergqvist som kanske är mest bekant för våra läsare som lyrikkritiker.
Sen gick det någon vecka och boken dök upp som exempel i ledarkolumner, i diskussioner i radio, i många Facebookflöden, i långa kommentartrådar på nätet.
Visst är det strålande att en bok genererar en debatt på det här sättet. Då kan man åtminstone inte säga att kulturdebatten är död i Svenskfinland.
Men i det här flödet – vem kommer längre ihåg att det är en bok som också kan bedömas på litterära grunder?
Man diskuterar gärna identitetspolitiska och ideologiska sidor av ett verk, medan det konstnärliga uttrycket hamnat allt mer i skymundan. Alla har en åsikt – man behöver inte ens ha läst boken.
Ett annat exempel ser man just nu i Danmark där den 18-åriga poeten Yahya Hassans explosiva debutdiktsamling diskuteras utifrån den politiska debatt den skapat. Men bör man verkligen läsa en diktsamling som en pamflett?
Kanske är det i viss mån fiktionen som är i kris, inte kritiken. Det konstnärliga verkets värde mäts i hur väl anpassat det är till en pågående samhällsdebatt.
Här tror jag att de sociala medierna driver utvecklingen. De har skakat om debatten och delvis flyttat den. Många gånger pågår de mest intensiva diskussionerna om finlandssvensk kultur i halvoffentliga, privata Facebooktrådar. Det betyder att uppmärksamheten blir splittrad, och i förlängningen kan man fråga sig var i hierarkin kulturkritiken platsar. Ser man på tidningens debattsidor märker man ju redan nu att den tryckta insändaren blivit en röst i mängden, nästan ett slags kuriosa.
Så hur kommer framtidens kulturjournalistik att se ut?
Ett möjligt svar hittar man om man tittar mot USA.
Om de traditionella mediehusen kämpar i motvind, och desperat försöker hitta betalningslösningar, så har amerikanska nyhetplattformar som Buzzfeed vind i seglen. Buzzfeed anställer hela tiden nytt folk och lär just nu ha en omsättning på 120 miljoner dollar, tack vare en vinnande kombination av halvseriös nyhetsförmedling och satir.
Buzzfeeds grundkoncept är roliga listor som folk delar med sig på sociala medier. I viss mån gör man också kulturjournalistik, intervjuer eller essäer, men i grunden är det listorna som genererar trafiken.
Buzzfeeds filosofi är ”don’t hate”, vilket påminner om en annan väldigt framgångsrik firmas slogan, nämligen Googles ”don’t be evil”.
I fjol anställde Buzzfeed en litteraturredaktör, Isaac Fitzgerald. Så här förklarar han i en intervju:
”Buzzfeed kommer att publicera bokrecensioner, men det är ännu inte klart i vilken form. En sak är åtminstone klar: vi kommer inte att publicera negativa bokrecensioner. Varför slösa energi på att dissa någonting? Gammelmedierna älskar sågningar. Men inom nätcommunityn vet folk att böcker är något man jobbat otroligt hårt med, och det ska man respektera. Bokcommunityn på nätet är ett positivt ställe.”
Sedan citerar han ännu Stampe, i Disneyfilmen Bambi: ”Om du inte kan säga någonting snällt, säg ingenting alls.”
Det är ju onekligen ett gott vardagsråd, men ska det verkligen appliceras på kulturkritik?
Våra kultursidor riskerar knappast att hamna där inom någon snar framtid, men helt klart är att kritikerhygienen kan komma att komprometteras i en medievärld där innehållsproducenterna samarbetar allt mera. På Buzzfeed är det inte ovanligt att en lista med rubriken ”De tio bästa scenerna i den här säsongen av Game of Thrones” är sponsrad av HBO. (Isaac Fitzgerald har själv tidigare jobbat på pr-byrå.)
Kanske kommer vi att få se mera sådant också i Svenskfinland när vi nu går in i en fas där tidningarna experimenterar med betalmodeller. Bokbloggarnas Instagram-anpassade snällhet – en samtalskultur där man ”peppar” varandra – kommer eventuellt att sippra in i kulturjournalistiken. Vilket kanske gör att en mer akademisk diskussion flyttar någon annanstans.
Redan nu har vi en situation där det är allt svårare att skilja mellan kulturjournalistik och något slags livsstilspositionering. Och det har mycket att göra med de sociala medierna.
Jag kan ta ett exempel ur mitt eget liv. Jag lägger upp en text jag skrivit på Facebook, och den får kommentarer, vilket i sin tur leder till att jag fortsätter diskussionen där, i mitt personliga flöde. En text som läggs upp i Hufvudstadsbladets Facebookflöde får inte alls samma reaktioner. Folk vill diskutera med skribenten direkt.
När jag förra veckan skrev en kolumn läste jag en kommentar under texten: ”Nu blir det många ryggdunkningar för Philip på Facebook. Och det är ju det som räknas. Eller …?”
Det är en cynisk och nedslående kommentar. Men samtidigt: hur mycket talas det inte om Facebookdelningar på redaktionerna? I själva verket har det blivit en fullständigt integrerad del av vårt dagliga språkbruk. Journalistiken har blivit mätbar på ett sätt som påverkar samtalstonen allt mer – och allt fler kulturredaktioner jagar efter virala hits.
Det här är inte det enda förändringen som sker när vi går över till en kulturjournalistik som styrs av sociala medier.
Som jag ser det finns det ytterligare åtminstone två bekymmer:
Dels är det mycket svårare att ge läsaren någonting oväntat. Folk klickar på det som de redan visste att de var intresserade av. I en tidning kan man göra en genomtänkt mix av olika texter – också sådant läsaren inte visste att den ville ha.
Dels kräver sökmotoroptimeringen mer tillspetsade rubriker och i viss mån innehåll. Som Fredrik Sonck skrev i Ny Tid strax före jul funkar Facebook enligt en binär princip. Antingen gillar du eller så gillar du inte – det är svårt att uttrycka någonting annat. En lyckad text, ur delningssynpunkt, är en tydlig text. Precis som Buzzfeeds listor. Och då befinner vi oss rätt långt från en ursprunglig vision om kultursidorna som en plats för nyanser.
Men kanske är detta helt ovidkommande bekymmer. Kanske är vårt stora problem hur vi skribenter ska kunna tävla om läsarnas uppmärksamhet över huvud taget. Häromveckan lärde jag mig akronymen ”TLDR” – Too long, didn’t read. För långt, läste inte.
Den här texten, som är runt 15 000 tecken, riskerar eventuellt att avfärdas med de bokstäverna.
Å andra sidan kan man läsa långt även i mobilen. Och där tycker jag att de finlandssvenska mediehusen kunde experimentera lite mer djärvt, nu när det pratas så mycket om att fördjupning är viktigt i det snabba nyhetsflödet. Det enda tillskottet jag kommer på när det gäller långläsning i Finland är sajten Long Play, som säljer grävande reportage i form av e-böcker en gång i månaden.
Det kan vara en väg att gå, men det är också ett tecken på att de journalistiska formerna blir allt mer nischade. Kanske kommer det i framtiden att finnas rum både för en butter Ior och en genomkommersialiserad Stampe.
Kulturjournalisternas grunduppdrag har dock inte förändrats: det handlar fortfarande om att vara en förmedlare mellan konsten, läsaren och samhället. Om att förmedla våra egna upplevelser, och att ge läsaren nya.
Texten är en bearbetad version av ett föredrag som hölls på Mediespråk i Vasa 25.1.