Bekvämlighet

Kvalitetsjournalistiken lider när mediehusen nedbemannar. Det påståendet figurerar som en oantastlig sanning i debatten kring de häftiga omställningarna i mediebranschen. Mot den bakgrunden kändes det fräscht att höra Erja Yläjärvi, ny redaktionschef på Helsingin Sanomat, resonera kring begreppet kvalitetsjournalistik under ett seminarium på Hanaholmen nyligen.
– Vem är det egentligen som bestämmer vad som är kvalitetsjournalistik? Vi på redaktionerna eller läsarna därute?
Yläjärvi menar att det inte går att definiera kvalitetsjournalistik. Det är något som finns mellan öronen på mottagaren.
Debatten är ingalunda ny. I våras gick Svenska Dagbladets dåvarande chefredaktör Lena K. Samuelsson tillsammans med nuvarande chefredaktören Fredric Karén ut i en debattartikel och sa att kvalitetsjournalistiken måste omdefinieras. Kvalitet är inte längre att pliktskyldigt rapportera om allt som hänt utan förmågan att välja rätt, menar de.
Frilansjournalisten Magnus Londen efterlyser i senaste numret av Journalisten ”riktig journalistik som i alla fall försöker berätta hur saker och ting förhåller sig, utan att ta hänsyn till vad läsarna i sin bekvämlighet vill läsa. För att inte tala om vad annonsörerna vill.”
Jag kan hålla med om den första delen att journalistik handlar om att åtminstone försöka berätta hur saker och ting förhåller sig men jag har svårt för ”utan hänsyn till vad läsarna i sin bekvämlighet vill läsa”. Visst ska vi ta hänsyn, men inte så att vi viljelöst och ängsligt anpassar oss, utan genom att försöka förstå vår omvärld.
Frågeställningen som Londen tangerar är hur som helst mycket viktig: Var går gränsen mellan en journalists lyhördhet inför dem vi skriver för och integriteten i journalistiken? I vilken grad ska journalisten se sig som en folkbildare som vet bättre än folket självt vad folket behöver, i demokratins namn?
Och ytterligare: Om den nya tidens kvalitetsjournalistik handlar om att välja rätt, vad har det då för konsekvenser om vi väljer fel? Eller om folket väljer att välja bort oss?
Att lyssna och försöka förstå en allt annat än homogen samling läsare kan inte vara liktydigt med att gå i någons ledband. Snarare handlar det om att också vi journalister måste våga oss ut ur vår bekvämlighetszon. I fast förvissning om att vi fortsatt förstår skillnaden mellan att vara en vakthund och en knähund.