Tapani Ritamäki: The Bonniers
Det är roligare att vara en Bonnier än att inte vara, konstaterar Tapani Ritamäki efter att ha läst Björn af Kleens bok Lucke & Lull.
Aldrig någonsin! Mannen som förmedlar sanningar på ett seminarium på Bokmässan i Göteborg flaxar med armarna och entusiasmen är så högt uppskruvad att det känns avtändande. Men jag lyssnar: Aldrig någonsin har en släkt varit så dominerande i ett lands industrihistoria som Wallenbergs i Sverige!!! (Ja men Ehrnrooths i Finland då?)
Seminarier och böcker om mäktiga familjer är inne i år, Kamprad, Rausing, Persson … Och Bonnier förstås.
Björn af Kleen som för några år sen gav ut boken Jorden de ärvde som handlar om adeln i Sverige har nu klivit ner till borgerskapet. Lucke & Lull är en kongenial titel på en bok som handlar om en släkt där smeknamnen fungerar som offentliga visitkort – lite som Svenskfinlands Toffe, Kobbe och Pärre.
Lucke är förstås Lukas Bonnier och Lull hans älskarinna Margareta Toss. Textens nav är deras utomäktenskapliga dotter Anna, men det här är ingen snaskbok i genren tänk-att-de-kunde-och-har-ni-hört-på-maken! Det utomäktenskapliga barnet var nämligen aldrig en mörkad hemlighet, hemligt var däremot att barnet snuvades på sitt arv. Det är mekanismerna kring det Kleens bok handlar om, en Bonniersk version av fideikommiss skapad för länge sen och förnyad av släktens förtrogna jurister med jämna mellanrum.
Det handlar förstås om pengar, men ännu mer handlar det om socialt och kulturellt kapital.
Eller snarare det sociala och kulturella kapital som är förbundet till pengarna. Den som inte får andelar i Bonnierbolagen får heller inget annat, är af Kleens poäng. Man kan ha hur mycket av Luckes gener som helst och till och med fira jul i Nedre Manilla (den vackra släktegendomen på Djurgården), men utan andelar är man ändå en filius nullius. Det här får huvudpersonen bekräftat genom en rad rättsprocesser – hennes arvedel blir bitterheten.
Af Kleen är rätt åskådlig vad gäller olika Bonnierpersoners årliga vinstutdelningar men förfaller inte till skattekalendernivå, långtifrån. Det intressanta är hur han karakteriserar relevanta personer inom släkten och bakgrunden till deras agerande. Till exempel denna Luckes charmant spelade (eller verkliga) bonnighet, fri från boklig bildning och i stället inriktad på veckopress, och hur man gör pengar på den. Lukas Bonnier var alltså den som förvärvade Åhlén & Åkerlunds veckotidningar och skickligt förädlade dem till veritabla vinstmaskiner för koncernen – Lull var en av tidningarnas chefredaktörer, frispråkig för sin tid, radikal och häftigt utlevande.
En del av vinsten från tidningarna användes för bokutgivningen. Kampen var hård inom familjen. Den skapade redan på 40-talet personliga klyftor mellan Kaj och Åke Bonnier som värnade om skönlitteraturen och Abbe B. (”ska Vecko-Revyns zeitgeist finansiera farbrödernas katalog av världsfrånvända författarskap?”) På 50-talet bröt de två falangerna med varandra. Kampen känns kusligt bekant.
Ibland går man vilse i smeknamnsdjungeln bland alla släktgrenar och längtar efter en sekatör, men överlag är af Kleens stilistik utmärkt och analysen klar. En del Bonnierpersoner framstår som stollar men elakhet är inte författarens utgångspunkt, snarare intresse och ofta till och med beundran. Eller åtminstone sympati. Det gäller inte minst Jonas Bonnier, halvbror till Anna. Han blev vd för koncernen, hon portad. af Kleen analyserar Jonas B:s romaner (han började faktiskt som romanförfattare) där det övergripande temat är just släktskap, arv – och skuldkänsla.
Nej, Lucke & Lull är ingen elak bok. Summan är ändå att det är roligare att vara en Bonnier än att inte vara.