Filip Saxén: Alla tiders hockeyfest
"För mig handlade den här turneringen om äkta glädje, om att växa som lag, att vara bäst när det gäller och att göra det hela med full fokus men samtidigt med glimten i ögat hela tiden."
Efter att ha sovit en (allt för kort) natt efter det fantastiska finländska JVM-guldet är det dags att sammanfatta det som till slut blev alla tiders hockeymästerskap. Åtminstone för mig personligen.
Efter att ha haft privilegiet att bevaka flera hockey-VM på plats och jobba vid många andra mästerskap och tävlingar – både stora och små – under åren som sportjournalist är det inte ofta jag personligen berörs av ett finländska framgångar.
Men festen som U20-laget, publiken och hela VM bjöd på under en dryg vecka i Helsingfors var något alldeles speciellt.
Jag ville sova en natt innan jag skriver det här för att se om det fortfarande känns lika fint som i går. Att det inte bara handlade om att ryckas med i stunden då en hel hall jublar och lever i eufori. En nattsömn ändrade inte min åsikt.
De senaste dagarna har hört till de bästa under min tid som sportjournalist.
Nu talar jag inte (bara) om det finländska guldet. Jag talar om hela turneringen, stämningen i och kring arenan, spelarnas förmåga att tänja sig till stordåd då det behövdes som mest och den äkta glädjen och de stora känslorna som spelarna uttryckte.
Allt för ofta hör man idrottare tala i invalda fraser under mästerskap och man ser dem jubla behärskat efter mål.
I JVM är det rena tokjublet efter varje mål. Spelarna vrålar ut sin glädje, kastar sig i famnen på varandra och ivern och lyckan lyser från deras ansikten.
Hur skulle man då kunna låta bli att ryckas med i deras känslor?
Juniorerna bjuder på raka, ärliga och inte alltid genomtänka svar i intervjuerna. De är inte rädda för att säga vad de tycker, de vågar tala öppet om hur de känner, vad de tror och att det egna laget är bättre än motståndarna.
Det måste man ju bara gilla.
Och så har vi det finländska VM-lagets förmåga att vara bäst då det gäller.
Det är varken lätt eller speciellt vanligt i finländsk idrott.
Tidigt i turneringen såg Finland inte ut som ett guldlag. Det såg snarare ut som om det kan bli respass redan i kvartsfinalen.
Men steg för steg växte spelarna och laget samman. En motgång här, en comeback där och en makalös vändning efter den andra och plötsligt var laget i semifinal. Mot älskade fienden Sverige.
Det var rena drömmen och segern över Kanada och hur laget hanterade den fick det här fantastiska gänget att ta det sista avgörande steget.
Inför semifinalen mot Sverige och finalen mot Ryssland var jag övertygad om att det här laget först tar sig till final och sedan fixar guldet.
Det fanns helt enkelt inte några alternativ. Laget hade talangen, taktiken, det individuella kunnandet, det kollektiva spelet och hungern och viljan att gå hela vägen. Men framför allt hade laget en stark tro, nästan en vetskap, att de är bäst då det gäller och därför vinner oberoende av vilka hinder de stöter på på vägen.
Jesse Puljujärvi, Sebastian Aho och Patrik Laine eliminerades i semifinalen mot Sverige och hade det svårt mot Ryssland i 40 minuter. Sedan visade trion igen varför man var bäst i VM. Då det behövdes mest klev de fram och vände 0–1 till 2–1 på 1 minut, 15 sekunder.
Roope Hintz, Mikko Rantanen och Kasperi Kapanen var de spelare som inför turneringen förväntades axla det tyngsta ansvaret framåt. Trion imponerade inte alls i gruppspelet. Tvärtom, de var stundtals riktigt dåliga.
Men då det behövdes som mest klev de stora, ledande spelarna fram.
Hintz öppnade det finländska målskyttet i semifinalen och Kapanen och Rantanen spelade fram till lagets båda mål.
I finalen sprängde sedan Rantanen och framför allt Kapanen banken då de satte turneringens två sista finländska mål – det sista i förlängningen.
Snacka om att vara bäst då det gäller.
VM hade tre nyckelstunder för Finland.
Efter att ha tappat 3–1 till 4–6 mot Ryssland svetsades truppen ihop. Lärdomarna från den matchen bar laget i de två följande matcherna där man vände underläge till seger.
I kvartsfinalen mot Kanada visade laget för sig själva att man kan slå Kanada genom att göra mål då det krävs – gång på gång. Den lärdomen bar laget genom semifinalen mot Sverige där unglejonen stod för en prickfri taktisk insats.
Den tredje nyckelstunden, och enda gången efter kvartsfinalsegern över Kanada då jag tvivlade lite på laget, kom i pausen inför förlängningen i finalen.
En del av spelarna var säkert redan mentalt förberedda på den kommande guldfesten och att kalla sig världsmästare. Då satte Andrej Svetlakov 3–3 med 6,9 sekunder kvar av tredje perioden och tvingade fram en förlängning.
Ett sådant baklängesmål har knäckt många spelare och lag. Att sätta sig i omklädningsrummet och försöka ladda om då guldmedaljerna nästan ryckts från händerna på en är näst intill omöjligt.
Men i det finländska omklädningsrummet var stämningen lugn. Så gott som varje spelare yttrade sig och tillsammans kom man fram till att läget inte förändrats – det gäller fortfarande att vinna guld.
Resten är – som man säger – historia.
Det här VM-laget och den här turneringen har så många fantastiska historier. Laget spelade kanske inte den kvalitativt bästa men definitivt den mest underhållande hockeyn i turneringen. Och då det gällde hittade man både försvars- och målvaktsspel som höll måttet.
Man gick från att vara en utmanare, via att vara ett lag att räkna med till att vara guldfavoriten som höll.
Då nationalsången spelades efter finalen, den blåvita flaggan hissades och en hel arena sjöng med samtidigt som spelarna höll om varandra på planen måste jag medge att håren på armarna reste sig och det gick kalla kårar längs hela kroppen.
Och att se spelarnas gränslösa glädje på isen, i omklädningsrummet och i intervjuzonen efter de officiella ceremonierna, se hur mycket mästerskapet betyder för så många och höra den uppskattning och respekt utländska kolleger och utomstående uttrycker värmer mycket.
Hur ska man på bästa sätt sammanfatta ett mästerskap som hade allt? Jag vet inte. Alla har sin egen bild, sin egen historia och sin egen åsikt.
För mig handlade den här turneringen om äkta glädje, om att växa som lag, att vara bäst när det gäller och att göra det hela med full fokus men samtidigt med glimten i ögat hela tiden.
Tack för en fantastisk hockeyfest – alla tiders bästa.