När applåderna tystnat

Jag halkade nyligen in på en blogg. ”My real life”, heter den. Bakom rubriken dolde sig den gamle hockeystjärnan Hannes Hyvönen, som här på en lätt haltande engelska redogör för sin vardag som frånskild småbarnsförälder och ex-elitidrottare.

Bloggen är, erkänner han, ett sätt för honom att komma över tomheten efter avslutad karriär, och på samma gång inspirera andra som befinner sig i samma sits. För egen del löste Hyvönen problemet genom att börja tokträna på gymmet; det blev ett sätt att kompensera för avsaknaden av de rutiner som livet som toppidrottare automatiskt förde med sig.

Skrivandet har han i höst varvat med jobb på en psykiatrisk klinik samt på ett fosterhem för tonårspojkar.

Även Jere Karalahti, vars karriär fortfarande pågår, började som bekant blogga för ett drygt år sedan, vilket väckte stor medial uppmärksamhet, även om inläggen tillsvidare stannat vid två stycken.

Trots den knaggliga språkdräkten, eller kanske just därför, är Hyvönens dagbok stundvis rätt gripande läsning, inte minst för att ambitionen är så behjärtansvärd: att fungera som föredöme i en situation som torde vara bekant för de flesta efter avslutad karriär.

Tidigare i höstas slog han också larm om tomheten som drabbar många elitidrottare när man lagt av. Toppspelare lämnas vind för våg, hävdade han i en intervju som slogs upp stort i både Ilta-Sanomat och Expressen.

Här krävde han att spelarorganisationerna och andra bakgrundskrafter skulle axla ett större ansvar när det gäller att förbereda idrottaren inför verkligheten som väntar, när publikens ovationer tystnat för gott och man plötsligt står mitt i en vardag som kan te sig oöverskådlig och främmande.

”Det gäller alla idrottare, inte bara hockeyspelare. Det finns inget system som tar hand om oss. När du slutar är du helt ensam.”

Lyckligtvis har spelarfacket på senare år börjat fästa allt större uppmärksamhet vid vikten av utbildning och på att hjälpa att slussa in spelarna i ett normalt liv efter avslutad karriär. Men mycket återstår fortfarande att göra.

I somras kunde man läsa om en annan ex-hockeylirare, Lahtisbördige Marko Jantunen, som efter avtjänat fängelsestraff för bland annat narkotikabrott, nu siktade på att återerövra sitt liv, denna gång som assisterande tränare för division två-laget HC Giants.

När Jantunen i slutet av september efter debutmatchen gråtögd tackade sina stödtrupper och laget från Hollola som gett honom en ny chans, var uppriktigheten inte att ta miste på.

”Du kan falla, men det gäller att inte bli liggande”, löd hans devis, som kunde vara hämtad från Donald Trumps valkampanj.

”Hemligheten bakom ett långt liv stavas körsång och bibliotekskort”, hävdade å sin sida den stenhårde ex-backen Lalli Partinen i Juhani Tamminens och Petri Nevalainens bok Pelin jälkeen (2007), i vilken ett dussin gamla hockeyhjältar redogjorde för livet efter karriären.

Tja, det där är, misstänker jag, en levnadsregel som kan ha svårt att finna fotfäste i bredare hockeykretsar i dag.

Men försöka duger.