Utlandsproffs ­under lupp

Hans senaste verk heter Ammattina jalkapallo (Minerva 2015) och består av en rad personligt hållna intervjuer med ett trettiotal finländare som spelat utomlands i något skede av karriären. Därmed utgör den ett slags fristående fortsättning på Mestaruussarjan maestrot (2013), i vilken Ismail skildrade ett hundratal inhemska toppspelare under åren 1960–1989.

Nu kommer våra främsta fotbollsambassadörer – Litmanen, Hyypiä och Forssell – inte själva till tals i den nya boken, vilket kan ses som en brist, men å andra sidan har Ismail fört en rad intressanta samtal med spelare från olika tidsepoker, från Aulis Rytkönen till Kai Nyyssönen, från Kalevi Lehtovirta till Perparim Hetemaj, vilket breddar perspektivet. Här finns även intressanta porträtt av doldisar som Tom Källström, Kai Nyyssönen och Jukka Koskinen.

Trots att Ismail gör sitt bästa för att anlägga en positiv synvinkel på livet som fotbollsproffs är det ingalunda alltid en dans på rosor, om nu någon inbillade sig det. I intervjun med Pasi Rautiainen får vi till exempel veta att Bayern München i början av 1980-talet hade tre skilda omklädningsrum: ett för storstjärnorna, ett för de rutinerade spelarna och ett tredje för utlandsförstärkningar och juniorer. Knappast ett optimalt system om man vill stärka lagandan.

I sina memoarer, som utkom efter hans död i fjol, berättade svensken Klas Ingesson i sin tur att han året efter flytten till storklubben PSV 1993 inte sade mer än tio meningar till sina bänkgrannar i omklädningsrummet under hela säsongen, och helt tappade självförtroendet på kuppen.

I Ismails bok redogör Berat Sadik, som var fyra år gammal när familjen lämnade Makedonien 1990, om en snarlik utfrysning. När han som 18-åring lämnade Kiuruvesi för Kuopio, tränade han med KuPS tre gånger i veckan under ett års tid utan att någon tilltalade honom en endaste gång.

Att Sadik trots dessa inledande motgångar ändå lyckats göra en hyfsad internationell karriär, säger det mesta om kraven som möter dagens toppspelare i dag, där den mentala uthålligheten ofta framstår som en nästan lika stor tillgång som någonsin medfödd talang.

Atik Ismail är också uppfriskande ärlig när det gäller att analysera sina egna tillkortakommanden. Under en intervju med gamle HJK-profilen Hannu Bäckman, som spelade några år i Hudiksvall i slutet på 1970-talet, erinrar han sig plötsligt sina egna brister som utlandsproffs: kortsiktighet, bristfällig karriärplanering, dåligt självförtroende samt en ständig hemlängtan till Helsingfors – knappast de bästa utgångspunkterna för en utlandssejour som blev kortare än det var tänkt, med hafsiga nedslag i Besiktas, Waregem och AIK.

Frågan inställer sig vilken karriär Ismail själv kunde ha gjort utomlands, ifall hans karriär hade infallit 10–15 år senare när Litmanen & Co krattat manegen för en ny generation finska proffsspelare.

Det får vi aldrig veta.