Litterär korpfotboll

Den första författarlandskampen någonsin i fotboll mellan Sverige och Finland gick häromveckan av stapeln på svensk mark. Inramningen var perfekt: solen sken från en molnfri himmel, den hårda gräsplanen hade vattnats före avspark och i publiken satt några på sjuttiotalet utvandrade sverigefinländare och hejade på elva obekanta landsmän.

Redan några timmar innan, medan vi laddade upp med en lätt lunch på det närbelägna konferenshotellet, kunde man notera vissa skillnader i respektive länders fotbollskultur. Medan våra svenska motståndare ägnade sig åt ett halvtimme långt taktiksnack, seriöst och målmedvetet som om de strax skulle kliva ut på San Siro för att spela en Champions League-final, satt flera av våra spelare lojt ute på terrassen och kedjerökte. Vår taktikgenomgång inskränkte sig också till några peppande finska svordomar och en kollektiv insikt om att vi slog ur underläge – det var ändå de fyrfaldiga författarvärldsmästarna som stod för motståndet.

När vi radade upp oss inför avspark och synade motståndarlaget fattade jag ingenting. Var fanns alla halvalkoholiserade poeter? Alla bleksiktiga essäister och kutryggiga översättare? De flesta av svenskarna såg snarast ut som Alex Stubbs triathlonkompisar. De var brunbrända och muskulösa. Och oroväckande unga.

Denna föryngring, fick jag veta, hade delvis skett av nödtvång. Beslutet att delta i en turnering i Haifa för några år sedan hade lett till en typiskt svenskt animerad debatt om läget i Mellanöstern, en diskussion som även spillt över till kultursidorna. En del författare hade valt att hoppa av. För gott.

Trots detta fanns det gott om bekanta ansikten i motståndarnas led. På mittfältet älgade Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius, en irriterande löpstark räkel, på centerhalvspositionen sopade den litteräre agenten Jonas Axelsson elegant undan bollarna och i anfallet galopperade den redan grånande ungdomsboksförfattaren Måns Gahrton omkring som en yster kalv på vårbete.

Debatten hade även lett till en rad förnyelser – som kravet att kvinnliga författare också skulle få vara med i laget. Poeten Jenny Wrangborg rullade följaktligen in 2–0-målet en bit in i andra halvlek. Kort därefter satte Italien-kännaren Mats Lerneby 3–0. Vi var nere för räkning. Mot slutet av matchen lyckades vi dock gräva fram lite av den omtalade sisun, och började knappa in på försprånget. Motståndarna tröttnade, vi pressade dem högre upp på planen och de tappade allt mer boll. Men närmare än 3–2 kom vi aldrig.

Efteråt satt jag och bläddrade i en internationell fotbollsantologi som det svenska laget gett ut för ett antal år sedan. ”Egentligen är fotboll som en pjäs av Beckett”, skriver lagkaptenen Magnus Sjöholm i förordet, ”en lång och tålmodig väntan på något som kanske inte kommer.”Ja, som ett mål, en passning, ett avancemang – eller kanske bara en seger mot Sverige?

Vare hur som helst med den saken – returmötet i Finland kommer att äga rum inom en snar framtid, och hemmalagets optimism är på topp; våra svenska kollegor bävade nämligen redan inför utsikten att ställas mot självaste Jari Litmanen.

Måtte alltså hans efterlängtade självbiografi släppas i rödaste rappet!