Rättvist eller inte?
Pengar växer inte på träd. Sponsorpengar allra minst. I synnerhet inte i ett land som inte direkt gått klockrent ekonomiskt sett de senaste åren.
Varje hundra- och tusenlapp är livsviktig för idrottare som inte tjänar storkovan på sitt idrottande. Den sistnämnda kategorin består till största delen av ishockeyspelare, ett antal fotbollsspelare, några motorsportsstjärnor, ett par skidåkare och någon enstaka friidrottare. Tero Pitkämäki är den det går bäst för, både ekonomiskt och sportsligt.
Det finns dussintal av idrottare som Sanni Utriainen. Idrottare som inte har råd att satsa på idrotten på heltid. I år fick hon inget understöd från staten eller förbundet utan tvingades hanka sig fram via tre olika ströjobb,
Samtidigt får idrottare som Suvi Mikkonen i taekwondo, Lassi Etelätalo och Antti Ruuskanen i friidrott och Jean-Pierre Antonios i bågskytte 20 000 euro per år. Att Ruuskanens namn finns på den listan rimmar lite illa i och med att den färska världsfemman knappast lever från hand till mun.
Är Ari-Pekka Liukkonen ett större framtidsnamn än Utriainen? Är skytten Juho Kurki som får 10 000 euro det? Eller brottaren Veli-Karri Suominen? Svåra frågor med få entydiga svar.
Lever du förnuftigt är 20 000 euro massor med pengar. Samtidigt är det ingen omöjlig summa för ett företag att hosta upp, i synnerhet som det alltjämt också i Finland finns företag som klarar sig rätt bra.
Att förlita sig på stipendier är en riskabel väg att ta, för dylika bidrag finns det aldrig några garantier. Därför är det i hög grad att rekommendera att idrottarna själva gör allt de kan för att locka till sig sponsorer. Ett annat alternativ är att ha tre jobb vid sidan om som Utriainen men det är knappast en hållbar lösning.
I en perfekt värld skulle alla finska idrottare som siktar mot världstoppen få så pass mycket understöd att de kunde koncentrera sig på det väsentliga. Perfekta världar existerar inte och i en allt mer konkurrensutsatt vardag sitter varje euro hårt åt.
Som idrottare ska du kunna sälja in dig själv, det räcker liksom inte riktigt längre att du är bra på att kasta spjut eller hyfsat snabb på ryggsim. Sponsorerna måste känna att de verkligen får valuta för pengarna. Då jag sitter och lyssnar på Utriainen kan jag inte låta bli att tänka på just det. Kan hon sälja in sin person hos sponsorer? Tydligen varit lite si och så med den saken då hon tvingats ta banklån för att finansiera sitt idrottande.
Vissa får dylika egenskaper med modersmjölken men finländare, det finns naturligtvis massvis med undantag, har generellt lite svårt med det där. Att sälja in sin person, att vara bekväm med människor, att bjuda på sig själv. Dagarna då det räckte med att sitta och muttra i ett hörn är oåterkalleligen förbi.
Här är till exempel idrottare från vårt västra grannland mer eller mindre generellt sett duktigare. De förstår att samarbetspartners och medier är en del av en större helhet och då är det betydligt bättre att vara positiv och utåtriktad än fåordig och halvbutter.
Undantag finns som sagt. Och finländarna har blivit bättre på det här men än finns mycket att göra. Också för Sanni Utriainen som definitivt är värd 20 000 euro i stipendier nästa år. Samtidigt kanske hon och hennes manager kan fundera lite på de där andra aspekterna. Alla vinner på det i längden, inte minst hon själv.