"Vi måste gå till banken"
"Gällde diskussionen Bolt gick jag miste om VM:s största scoop. En liten tröst i eländet var att hissen var finskproducerad." Jonas von Wendt bakom kulisserna i friidrotts-VM i Peking.
En av fördelarna med en längre utlandssejour i ett främmande land är att du har gott om tid att iaktta människorna runt omkring dig. Det blir ännu mer intressant då kulturen, livsstilen och sättet du uppför dig på är diametralt motsatt från det du är van vid hemma i Europa. Som att en till synes proper dam i en obestämbar ålder mellan 40 och 60 år mitt i allt bränner i väg en spottloska av bibliska mått på trottoaren eller att en man mitt under pågående måltid krafsar sig på ställen på kroppen på ett sätt mer pryda europeer skulle beteckna som ytterst opassande.
Jag har upplevt många berusade människor i mitt liv och sett många bli utkastade från diverse krogar i tillstånd Pekka Puska och allt vad socialstyrelser heter knappast skulle nicka godkännande åt. Men så vitt jag kommer ihåg har jag aldrig någonsin sett en man bli utburen från Pizza Hut klockan 15.30 på eftermiddagen. I Peking hände det, att beskriva flickvännens ansiktsutryck som aningen ansträngt är inte alldeles sanningsenligt. Damen i fråga var riktigt förbaskad.
Ändå var hon rena rama solstrålen jämfört med den kvinna och man som tillsammans med sin kanske tioåriga son kom in på restaurangen nära Fågelboet där jag bestämt mig för att inta lunch. Mannen och kvinnan, en vågad gissning är att de var ett äkta par, munhöggs då de kom in, då servitrisen frågade vad de ville äta, och då det var dags att beställa. Enda avbrotten kom då damen i huset skulle peta sin son i ena ögat. Det såg lite rött ut men om det blev bättre av att hon var där med sina fingrar är svårt att avgöra.
Mannen, till synes nu också irriterad på menyn och personalen, gjorde slag i saken, beställde in en kopp kokande vatten, som han hällde på två tallrikar av tre, fruns blev utan, innan han steg upp och hällde det ångande vattnet över en krukväxt. Personalen nickade instämmande, antingen var han en stammis eller så var det hela inget att hänga upp sig på. En i sig skön inställning.
Min lunch på ett halv kilo grisnacke och en bönsoppa med så mycket vitlök i att jag sannolikt slipper höstförkylningen satt perfekt. En öl senare och 15 euro fattigare var jag minst ett kilo tyngre.
På tal om fattig förresten hör man ett och annat intressant på det lyxhotell där bland annat den finska truppen är inhyst. Justin Gatlin stod i samma hiss häromdagen men även om dopningsskandalerna naggat hans ekonomi lite i kanterna går det knappast någon större nöd på amerikanen.
I går kom jag ner i samma hiss som amerikanskan Allyson Felix i sällskap med hennes landsmaninna och 7-8 lagledare eller idrottare med Jamaicas kännspaka trikåer på.
– Vi måste gå till banken, han har inga pengar kvar längre, sade en dam tillhörande Jamaicas stab.
– Okej då måste du gå och lyfta pengar. Kan du lyfta lite mera med samma för vi har ett par till som är lite korta, sade hennes kollega.
En kvalificerad gissning är att snacket inte gällde Usain Bolt. Vem det gällde fick jag aldrig veta då hissjäkeln landade på våning L alldeles för snabbt. Gällde diskussionen Bolt gick jag miste om VM:s största scoop. En liten tröst i eländet var att hissen var finskproducerad.