Samtalet förutsätter att man vågar formulera tankar som man ännu inte vet om man tror på för att höra hur de låter. Essäisten Michael Oakeshott kallar det ett ”hett intellektuellt äventyr” som ”påminner om hasardspel: poängen är inte huruvida man vinner eller förlorar utan huruvida man satsar.”

Det goda samtalet är inte instrumentellt, det förs för sin egen skull, det följer inte någon utstakad bana, det har inte något givet mål. Det förs inte medan man egentligen sysslar med annat, det förs ansikte mot ansikte, det har med kropp och närvaro och uppmärksamhet att göra. Och med jämlikhet. Man kan inte samtala fritt med någon man är beroende av.

Jämlikheten innebär också att man inte ska behöva vara­ rädd för att utmana. Vänskap bygger i hög grad på det nöje man finner i att samtala med varandra och det finns många goda äktenskap som först och främst är samtal. Det goda samtalet - eller drömmen om det goda samtalet – hör ihop med insikten att människans identitet som sådan är dialogisk.

Eller som Charles Taylor har formulerat det: ”Vi blir handlande subjekt som förmår förstå oss själva och kan definiera vilka vi är genom att tillägna oss ett rikt mänskligt språk. Jag vill gärna förstå ’språk’ i vid bemärkelse så att det rymmer inte bara de ord vi uttalar utan också andra uttryckssätt som definieras oss, bland dem konstens, gesternas, kärlekens språk. Men vi lär oss de här uttryckssätten genom umgänge med and­ra. Människor erövrar inte ensamma de språk de behöver för att definiera sig utan det sker genom samspel med de personer som är viktiga för oss.”

I romanen Gör mig levande igen skriver Kerstin Ekman: ”Att resonera, att samtala, är djupt nödvändigt. Om du inte samtalar kan du hamna i dina övertygelsers våld. Och du ska veta att det inte går att föra samtal med sin övertygelse. Övertygelsen är havande med intigheten och ingendera går att samtala med.”

Vid ungefär samma tid kom kvinnliga filosofer till tals i antologin Om samtal. De påminner om att filosofin uppstod genom att människor samlades för att tala sig samman och låta många röster höras. Det sokratiska budskapet ”Känn dig själv!” betyder, menar norskan Elin Svenneby. att vi bör vara medvetna om att vår kunskap aldrig är fullständig, att vi är felbara människor som efter bästa förmåga strävar efter att förstå verkligheten. I det goda samtalet kan parternas utgångspunkt formuleras såhär: ”Jag bryr mig om hur du ser på saker och ting, jag behöver veta din åsikt och få del av din erfarenhet därför att jag letar efter mig själv och mina egna ståndpunkter.”

Det handlar inte i första hand om att försvara sina egna ståndpunkter utan om ett samarbete: Sokrates själv liknade dialogen vid vävkonsten.

En värld som genomgående vore konverserande, samtalande, dialogisk skulle vara en i det närmaste idealisk värld. Det skulle inte vara en värld utan oenighet – målet för det goda samtalet är inte nödvändigtvis konsensus – men det skulle vara en värld utan terrorattacker. Men vad gör vi, ack vad gör vi, i ett polariserat samhälle där allt fler befinner sig i sina övertygelsers våld?