En trist sanning
Juha Itkonen imponeras av filmen Jätten, och av barndomsvännen vars grävande journalistik avslöjade skandalerna vid Talvivaara.
För nästan tre år sedan, i mars 2013, drack jag öl med en kompis. Vi känner varandra sedan länge men hade ändå mycket som skulle uppdateras. Jag ville veta vad som hade hänt. Hur hade han, min gamla bandkamrat, blivit Finlands hetaste undersökande journalist? För sin rapportering om Talvivaara hade han då nyss belönats med Bonniers Stora Journalistpriset. Priset Snöspaden, som delas ut för undersökande journalistik, kom senare samma år.
Jag fick höra hela historien. Allt var delvis styrt av slumpen, men också tydligt styrt av hans karaktär. Då han fick uppdraget att gräva i Talvivaara kastade han sig över det av hela sitt hjärta. Han satt i telefon och han lusläste dokument, naturligtvis, men han undersökte också naturen kring gruvan, finkammade skogen i Kajanaland och tog vattenprover från avlägset belägna sjöar.
Allt beror på så lite. Härvan kring Talvivaara avslöjades eftersom det i Finland finns människor som min kompis. Kombinationen av hans egenskaper var vad det handlade om – det behövdes en rutinerad journalist med biologutbildning. Och det skadade inte att personen ifråga alltid har varit modig och tidvis extrem, lämpligt tokig.
Miljökatastrofen hade i vilket fall som helst ändå avslöjats men tack vare Juha Kauppinen fick vi höra om de läckande gipsfällningsbassängerna lite tidigare än annars.
Stoltheten över det kunnande ens bekant besitter är en underbar känsla – ren och ödmjuk. Samma stolthet upplevde jag när jag nyligen såg filmen Jätten som är en dramatiserad berättelse om händelserna vid Talvivaara. När det gäller filmens kvalitet är den kanske den första i sitt slag – en självsäker och lyckad fiktionsfilm baserad på verkliga händelser med Pekko Pesonens skickliga manus i botten.
Också Pesonen tillbringade sina känsliga ungdomsår samtidigt som jag och i samma stad. Och inte heller hans kommande gärningar var då möjliga att förutspå.
Efter filmen tog jag metron tillbaka till arbetsrummet. Trots den soliga vinterdagen såg gropen vid Fiskehamnen hotfullare ut än någonsin. Det handlar förstås inte om en nickelgruva som läcker uran i vattendragen men det var ändå svårt att inte grubbla över eventuellt fiffel.
Jätten efterlämnade en djup misstro. I det här landet händer hela tiden sådant vi inte har en aning om men som vi borde känna till. I en del frågor är ett fåtal informerade, personer som har sina egna, ofta mänskliga motiv, till att hemlighålla fakta.
Mest talande i fallet Talvivaara är den mänsklighet i själva verksamheten som ledde fram till det sorgliga resultatet. Viljan att skapa företag och arbetsplatser i glest bebyggda områden är lätt att förstå. Att vara överoptimistisk och lova mer än man kan hålla är inte ovanligt då planer för affärsverksamhet görs upp.
De gråa tonerna mellan det svart-vita kommer fram både i Juha Kauppinens artiklar och i Pekko Pesonens manus. Felaktiga beslut och till och med klara brott, bygger sällan på planerad ondska.
Men också tråkiga sanningar måste bli offentliga. Man skulle även önska att de inte glöms bort. Filmen Jätten skulle inte finnas utan nyheterna men den lyckas förstärka budskapet och driva samma agenda, delvis med fiktiva knep.