Mats Liljeroos: Einar och Janne
Var det händelsevis någon som fick skäppan full med Sibelius i fjol? Sicken tur att jag i sådana fall kan rekommendera en närmare bekantskap med årets 100-åring, Gotlandsfödde finlandssvensken Einar Englund.
Den 1999, i sitt älskade Ljugarn, avlidne Englunds läsvärda självbiografi I skuggan av Sibelius ger vad den i sig slående titeln beträffar dock en delvis felaktig bild av sakernas gång. Som vi vet var Sibelius allt annat än småsint gentemot sina yngre kolleger och även den unge Englund fick konkret erfara den åldrige Träskändamästarens generösa attityd.
Vad gnäller han alltså om? Nå, självfallet det att den sibelianska dominansen på konsertprogrammen från och med 1940-talet var så till den grad förkrossande att man kan förundra sig över att det unga gardet över huvud taget iddes komponera. Givetvis inte Jannes fel, även om det förstås var enkelt att låta honom bära hundhuvudet.
Ändå hade 30-plussaren Englund inga problem med att få sina två första symfonier uruppförda, 1947 och -48, och att det framöver blev glesare mellan framförandena kan den gode Einar nog i mångt och mycket skylla sig själv för. Att vara tyst som tonsättare i ett decennium – i praktiken hela 60-talet – är ingen smart strategi även om man, inte helt utan orsak, skyller på tidens mindre behagliga ”officiella” modernistiska liturgi.
Den var dock ändå i första hand ett internationellt fenomen. I Finland, liksom i Norden överlag, fanns det en hel drös tonsättare som uttryckte sig mer eller mindre framgångsrikt även medelst mer traditionella medel och det är svårt att tro att Englund på hemmaplan kunde ha upplevt exempelvis vännen Erik Bergman som ett reellt hot mot sitt konstnärskap.
Orsaken till den alltför långa tystnaden låg av allt att döma på ett annat plan, som man bara kan spekulera om – Englund verkade vid denna tid bland annat som Hufvudstadsbladets musikkritiker – och hur som helst var det knappast klokt att vara okomponerad så länge. Englunds ”comeback” blev något av en besvikelse och även om många starka verk tillkom även efter 1970 var det som om den gamla glöden delvis hade falnat.
Man får trots allt hoppas att Englunds musik, från såväl före som efter uppehållet, skulle framföras flitigare än normalt 2016. Wivan Nygård-Fagerudd håller i trådarna för det officiella lobbandet för englundsk synlighet under jubileumsåret och även om påverkningsmöjligheterna självfallet är begränsade får en hålla tummarna för att någon gnista skulle tända någon eld någonstans.
Själv hoppas jag, om än sannolikt fåfängt, på att – förutom självklara hittar som andra och fjärde symfonin, filmmusiken till Den vita renen och första pianokonserten – få höra till exempel första symfonin, den finfina cellokonserten, flöjt- och violinkonserten, plock från den sparsmakade kammarmusikproduktionen samt den verkliga ”krigssymfonin”, trean, från 1971.
Ändå är Englund bara ett exempel bland många på viktiga inhemska tonsättare som framförs löjligt sällan. Den ”sibelianska skuggan” är de facto ett fortfarande nog så aktuellt attitydproblem som, föga överraskande, i första hand handlar om snöd ekonomisk vinning. Varför spela obskyra finländare, för att inte tala om nordbor, som ingen ändå känner till (= aldrig får en chans att höra) när man kan göra Beethoven, Brahms och Sibelius.