Zinaida Lindén: Ut och representera
”Jag vill gärna ta en kopp kaffe med dig och prata”, säger han när vi råkas. ”Du som är rysse.”
Jag känner honom knappt, men två saker vet jag: 1. Han har en mycket negativ bild av ryssar. 2. Han har aldrig träffat en livslevande ryss.
Jag vill inte bli den ryssen. Jag duckar varje gång. Som privatperson vet jag att jag inte behöver diskutera med honom.
Annat var det när jag var turistguide i Sovjetunionen. Att representera var mitt jobb. Men även mina resenärer företrädde var sitt land. Hur representativa var de egentligen? Svenska hamnarbetare, danska skolelever, norska tandläkare. Bland dem fanns till exempel ytterst få utlandsfödda. Samtidigt hade Norden en massa invandrare.
Då man är ute och representerar behövs en del öppenhet och ödmjukhet. Att berätta i detalj om vissa föreställningar är inte alltid samma som att dela dem.
Vad representerar jag själv i dag? I Finland är jag ryska. I Ryssland berättar jag om hur vi har det i Finland. I synnerhet för mina författarkolleger i S:t Petersburg. När jag är i Japan företräder jag både Finland och Ryssland. Och väst i allmänhet.
Mina bekanta i S:t Petersburg pratar bekymrat om det nya kalla kriget. ”Men åtminstone finländare förhåller sig positivt till oss?”, frågar de förhoppningsfullt. Jag förklarar hur landet ligger. Jag pratar om vinterkriget, om evakueringen från Karelen, om krigsbarnen och Porkalaparentesen. Få ryssar har hört talas om krigsskadeståndet. Jag ertappar mig själv med att använda ordet vi i två olika bemärkelser samtidigt. Det känns inte konstigt. Jag vill att de ska förstå. Samma sak försöker jag göra i Finland. Men ofta går det inte att bena ut olika distinktioner och nå ända fram.
En poet jag känner i S:t Petersburg har hört talas om något ord i stil med ”rysk rädsla”. Rysskräck uppstod långt före sovjettiden, förklarar jag. Sverige har fört många krig med Ryssland, främst under den tid då Sverige expanderade österut. Att ryskan saknar ett eget ord för rysskräck är inte så underligt. Få nationer vill beteckna sig själva som bad guys. Rysskräck uppstod utanför Ryssland, i samband med några ryska fälttåg. Innanför Ryssland uppstod ett antal ord som återspeglade den mongoliska invasionen och Napoleons framfart. Vad man än anser om dagens Ryssland tycker jag att begreppet rysskräck hör till samma historiska fenomen som vikingatidens furore Normannorum, nordmännens raseri.
Ibland blir jag förtvivlad. Som när jag läser en annons om en ny tv-serie: Ryssland ockuperar Norge. Jag har mött norrmän som mindes hur Finnmarken befriades år 1944, motståndsrörelsens veteraner, norrmän som i sin barndom var vänner med några av de tiotusentals sovjetiska krigsfångar som tyskarna transporterat till Norge genom Sverige. Lägerfångarna dog av svält, slavarbete, kyla. Jag minns en norsk kvinna som reste till Tbilisi, hon ville leta reda på en fånge som härstammade från Georgien. Varför behövs denna tv-serie? För att cementera rysskräcken? Tacka vet jag Ville Haapasalos tv-program.
I S:t Petersburg finns det gott om folk som dyrkar allt finländskt, från stavgång till Stockmann. De ser Finland som ett högre upplyst samhälle, en nation modell de luxe. Att förklara för dem till exempel varför vi hade en storstrejk i höstas är närapå omöjligt. Också annars förhåller sig min hemstad traditionellt mycket positivt till Finland, trots de senaste årens konflikter som gällde några omhändertagna barn och en utvisad sjuk åldring.
Att jämt betraktas som en representant innebär att man sällan slappnar av. Men nyss när jag var i Japan insåg jag att en japan alltid representerar något då hon eller han vistas utanför sitt eget hem. Begreppen uchi (innanför) och soto (utanför) är centrala i örikets mentalitet. Japanernas strävan att hitta en gemensam nämnare i en diskussion ligger mig varmt om hjärtat. Även jag poängterar hellre likheter än olikheter mellan folk.