Emma Juslin: Alfons pappas pipa
Världen är ingen vadderad bubbla av gullighet, skriver Emma Juslin.
I Sverige har det under några års tid pågått en eskalerande moralpanik vad barnlitteratur anbelangar, en hysteri som i första hand enerverat barnboksförfattare – det har blivit krångligare att publicera barnböcker som inte är politisk korrekta eller behandlar en obehaglig tematik. Förläggarna vill inte riskera att uppröra föräldrar. Allt som inte är snällt, sött eller allmänt pedagogiskt eller politiskt anständigt – censureras.
Redan år 2010 uttryckte sig Ulf Starkironiskt i DN: ”Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.”
Nyligen rapporterade Expressen att en förskola i Malmö anmälts till Skolinspektionen. Anledningen var att en förälder påstod att ett barn drabbats av mardrömmar efter att ha sett en Alfons Åberg-film, baserad på boken Alfons och odjuret från 1978.
Världen är ingen vadderad bubbla av gullighet. Små barn är mycket intelligentare än vad vissa verkar tro. Det händer fruktansvärda saker, barn kommer i kontakt med skrämmande bilder via internet (små pojkar tittar på porr) och på tidningarnas löpsedlar (flyktingbarn som döda spolas upp på stränder). För att inte tala om att det faktiskt finns problem och svåra ämnen. Mor- eller farföräldrarna dör. Föräldrar kan vara missbrukare, alkoholister, rökare eller skilja sig. Reklampelare i vilken stad som helst är fyllda med bilder med sexuella och inte sällan kvinnoförnedrande bilder.
Barnlitteratur som behandlar dessa ämnen fördomsfritt och öppet är otroligt viktig för de barn som känner sig ensamma eller utsatta. Det är inte rätt väg att dalta med barn och skydda dem från verkligheten. Välskriven barnlitteratur kan ge barn extremt viktiga redskap att tackla tunga känslor: rädsla, oro. Vad händer om dessa ämnen inte behandlas inom barnlitteraruren? Kanske det växer upp en generation av ungdomar som inte har abstrakta och konkreta redskap att handskas med svåra och komplexa känslor? Vad händer då?
Förstås är det viktigt att läsa tillsammans med barnen, inte lämna dem ensamma om det är något visst som känns skrämmande, trösta dem då mardrömmarna infinner sig – för det gör de antagligen. Alla barn har mardrömmar i något skede, det är självklart.
Personligen minns jag religionsundervisningen i början av 90-talet. Bibeln och de religiösa berättelserna tilltänkta för barn är fruktansvärt våldsamma. Jag minns bilder på en blodig Jesus som hängde från ett kors. En påsk som 7-åring grät jag, när jag ensam promenerade hem från den lilla byskolan. Stackars Jesus, tänkte jag.
I dagens Sverige känns det därför lite konstigt att Alfons Åberg anmäls till Skolinspektionen, när religiös barnlitteratur sällan eller aldrig anmäls.
Som tur är, är läget för tillfället sundare i Finland. Här publiceras förträfflig barnlitteratur. Jag ställer mig dessutom hoppfull till det faktum att det nya Förlaget med Sophia Jansson och Mumin i spetsen tar ett kulturellt ansvar för att det även i framtiden satsas på kvalitativ och konstnärlig barnlitteratur, där Muminpappan och Snusmumriken obekymrat röker pipa – till lika som Alfons Åbergs pappa.