Lördagen den 9 januari vid lunchtid fick jag ett mejl av en betrodd frilansmedarbetare. Det innehöll en länk till en artikel på Svenska Dagbladets webbplats och följande lilla bön: "Den här artikeln tycker jag griper in i en diskussion som knappast förs i Finland fastän den är aktuellare här än på många andra ställen. Kunde inte Husis köpa den för att ta in den på vår karta?".

Jag klickade på länken och läste Thomas Steinfelds artikel 13 missuppfattningar om bildning – ett snyggt försök att avslöja några vanliga myter. Bildning handlar inte nödvändigtvis om finkultur, det handlar inte om något onyttigt eller obegripligt, det är inte elitistiskt eller något som enbart är förbehållet en läsande medelklass. Och kanske framför allt: bildning är varken en privat angelägenhet eller något som tillhör en svunnen värld.

Det hör i och för sig till undantagen att HBL Kultur återpublicerar texter som redan funnits att läsa i någon stor dagstidning, men den här gången funderade jag ändå på möjligheten. Anledningen till att jag ganska snabbt övergav planerna var att inte färre än tolv av min Facebookvänner hann dela artikeln innan dagens slut. På rätt goda grunder kan jag anta att texten vid det här laget nått så pass många HBL-läsare att en återpublicering inte är riktigt meningsfull. För den som den missade Steinfeld får jag alltså rekommendera ett besök på Svd.se.

Samtidigt finns här något som går förlorat: själva publiceringsakten.

Att "allt" i dag finns på "några klicks" avstånd innebär inte att allt existerar på jämlika villkor. Det handlar inte bara om att merparten av cyberrymden består av mörk information, utan också om att ett socialt medium som Facebook mycket väl kan sprida en text till en viss publik utan att nödvändigtvis åstadkomma någon fokusering. Det som Steinfeld-fallet illustrerade sällsynt tydligt var att publicering inte bara handlar om att tillgängliggöra, utan också om att säga att just nu är den här texten viktig i den här kontexten.

Denna bakomliggande intention är förstå inget publicisten brukar skriva läsarna på näsan, eller ens alltid reflektera särskilt mycket över (och "viktig" behöver för övrigt inte utesluta texter som publicisten själv är ambivalent till eller ogillar). Men om jag nu hade låtit trycka Steinfelds artikel så hade publiceringen, precis som frilansaren tänkte sig, knutit an till det finländska samhällsklimatet vintern 2016: den unkna debattkulturen, regeringens universitetspolitik, den nya läroplanen och så vidare.

Publiceringsakten handlar alltså om att med någon slags intention bruka den auktoritet som står till buds för publicisten. Trots den demokratisering som digitaliseringen inneburit är den auktoriteten fortfarande betydande hos många massmedier. Nätet är inte egalitärt i den bemärkelsen att dess topografi skulle vara platt. Det finns andra – enskilda individer på sociala medier, bloggar, institutioner – som erövrat kullar och utsiktspunkter som påminner om de klassiska publicisternas, men de facto är det ganska få aktörer som kan förutsätta att andra måste förhålla sig till dem, vilket är den publicistiska auktoritetens väsen. Frågan är om det rentav är nödvändigt för ett gemensamt offentligt samtal att det finns en topografi av det här slaget?