Johan Kvarnström: Hyllningar som hyckleri
Då rockstjärnor slocknar lyser de starkare än någonsin i mångas sinnen och minnen. Det blir samtidigt en tävling om vem som skriver bäst och snabbast om varför de var så speciella. Men varför inte i stället hylla legender innan de dör, oberoende när och hur de lämnar jordelivet, medan de ännu kan ta del av det som sägs?
En dag i december fylls sociala medier med hyllningar till Lemmy Kilmister. En dag i januari står David Bowie i tur. De seglar upp på listor, skivförsäljningen ökar och antalet visningar skjuter i höjden.
Bortgång väcker minnen; nostalgi blandas med sorg. Det är förståeligt, det är någonting fint mitt i smärtan. Samtidigt gäller samma sak som i privatlivet: borde vi inte uttrycka vår tacksamhet och kärlek innan det är för sent?
Motörheads konsert i Helsingfors den 6 december fyllde endast några futtiga spaltcentimetrar. Lemmys död täckte uppslag.
Bowies sista skiva väckte bara de mest inbitna fansen. Hans död undgick ingen.
De hann båda lyckligtvis med långa karriärer. De storstjärnor som dött unga har blivit allt från popkulturellt och skenheligt helgonförklarade till föremål för konspirationsteorier. Typexemplen är Tupac Shakur och Biggie Smalls.
Det finns gott om levande legender som börjar komma till åren. Enligt dagens melodi kunde mediehusen börja samla minneskrönikor på lager. Bara att damma av och publicera på direkten då alla från Ozzy Osborne till Madonna tar farväl.
I flödet ser jag nu nästan ingenting om Prince, Lars Ulrich, Angus Young, Eric Clapton, Mick Jagger, Eminem eller resten av legendgänget. Men då nyheten om deras död slår ner kommer jag garanterat få läsa att de alltid betytt löjligt mycket för löjligt många.
Det är förståeligt att man inte till vardags skriver om rockikoner som är viktiga för en. Men kanske vi borde göra det i varje fall lite oftare och tona ner döden? För visst luktar det hyckleri om man visar intresse först på begravningen?
Det här är inte kritik mot någon som gjort en hyllning nära dödsdagen. Men jag tror att fenomenet visar på en kulturell skuggsida som framför allt täcker journalistiken. Är det inte bakvänt att musiker uppmärksammas mest då de slutar spela för gott?
Den dag då Bruce Springsteen går vidare lär jag fälla en tår. Erfarenheterna av Lemmy och Bowie har dock fått mig att inse att jag inte ska skriva om honom just då, trots att han är den rocklegend jag vet mest om, som betytt mest för mig.
Däremot ska jag se honom om han ger en till konsert här i Finland och skriva om den i tidningarna jag jobbar för så mycket jag får. Jag ska fortsätta länka till hans låtar då och då, givetvis lyssna på hans musik, diskutera lyriken då jag har chansen och eventuellt pröva översätta hans låtar till svenska.
För jag hyllar The Boss och jag gör det nu.