Oscar Rossi: Tankespindlar, Bowie och estetik
När David Bowie nyligen turnerade i Skandinavien tycktes han grusa många förväntningar. Han kritiserades för att inte showa sig som förut, att inte vara samma ungdomligt desperata Bowie som vi förälskade oss i - i vår egen fagra tonårsdesperation.
Och visst var det exakt detta som också jag var ute efter dånär jag för första gången skulle se Bowie live: en illusorisk och androgyn rockteater-Ÿbermensch från rymden. Men det finns en borgerligt-nostalgisk ådra i kravet på att Bowie inte skall få förändras. Att han kväll efter kväll skall vara Rock'n'roll Suicide och låta sin publik förvandlas till hyenor.
I DN konstaterades det att Bowie behöver en ny fix idé för att ha något att komma med. Jag undrar om skribenten vill att Bowie fortfarande skall vara samma självutplånande neurotiker som för 30 år sedan. Att med sex&drugs och allehanda disharmoniskt leverne göra en rollfigur av sig själv påscenen. Men hur skulle det se ut om han gjorde det även om det inte längre skulle vara äkta?
Den Bowie vi fick se i konsert är vad Bowie är i dag: en lyckligt gift pappa med hälsosamma vanor. Kanske är det avantgardistiskt i dag att vara ärligen sig själv. Som en fix idé tycks det i alla fall inte duga. Påsin senaste skiva Reality (!) gör Bowie utpräglad vuxenmusik med skälmska stillån från många olika källor - bland andra sig själv.
Lyssnar man med det örat är detta en sällsynt intelligent och kul popmusik(al) utan baktung pompa och sirap. Enligt min åsikt gör han den bästa musikteatern sedan Gershwin. Visst finns det andra stofiler, sådana som t.ex. Neil Young och Nick Cave, som har mera rocknärvaro och mindre musikalisk performance i sitt uppträdande. Och visst, de gamla låtarna som Bowie spelade live framfördes inte med samma ljuva patos som på 70-talet. Men han tyckes njuta av dem, och det är inte en helt oviktig detalj i hans bransch.
- Vilken är den satisfaction tror ni som Mick&Keef får av att dra sin allt mera förutsägbara och publikfriande mastodont-show? Det är tur att de idoler som dog i unga år faktiskt förblir oförändrade. De kommer aldrig att svika. Men jag tror att om John Lennon levde i dag skulle han göra precis likadan musik som Bowie. (Motbevisa mig den som kan!) Och kan vi föreställa oss hurudan Jim Morrison skulle vara i dag? En skrämmande tanke.
Men Bowie är ännu vid liv och trots det har han inte tagit slut. Enligt detta bedömningssätt finns det bara två andra gubbar som kommer i samma kategori: Bob Dylan och Keef Richards. När jag väljer finalparet i mitt inofficiella VM för musiklegender vrakas dock Keef utan betänkligheter: det krävs annat än att mirakulöst nog vara vid liv. Till skillnad från Keef är Bowies och Dylans relevans inte bara av historisk art - deras nyaste skivor bleknar inte i jämförelse med musiken från deras gyllne år.
Det finns en likhet i Bowies och Dylans förhållande till sina respektive artistfasader. Genom medvetna roll- och stilbyten har de mytifierat sig själva till den grad att deras artistnamn egentligen alltid borde skrivas inom citationstecken. - Kan man bli mera mytisk och legendarisk än så? Bowie och Dylan har alltid varit steget före sina fans, och minst två före resten - däri ligger deras styrka som artister. Ofta har uppskattningen kommit i efterhand, och i dag är de än en gång före sin publik. Det kunde konstateras av diskussionerna efter deras respektive Helsingforsbesök.
Således måste man fråga sig om dagens småtossiga Bowie bara är hans nyaste roll genom vilken han bråkar med förväntningarna. Sanningen är en svåråtkomlig imagefråga som döljer sig bakom smakomdömen och fixa idéer. Men på en punkt har Bowie enligt min uppfattning alltid varit överlägsen alla andra: med sin sublima känsla för tidsandan har han under 30 år påverkat samhällsbilden mera än vad man ofta kommer ihåg.
Han är en stil- och åsiktspåverkare i smyg på ett sätt som bara kan jämföras med Andy Warhol. Bowies konst har alltid varit att, för att låna från Lars Molin, ta tempen ur tidens röv. Och i dag visar den gentlemannagubbrockande Bowie (under keikkan i Helsingfors drack han te ur en termosmugg!) hur man kan bli vuxen påett snyggt sätt utan att tappa stinget.
När man talar om Bowie måste man komma ihåg att han kommer från England: engelsmännen har alltid haft ett välutvecklat sinne för period, både för de historiska och personliga evolutionscyklerna. I det stela, men i grunden toleranta, samhället är det lätt att vara cool, kufisk eller cuckoo, och de individualistiska men mjäkiga engelsmännen har alltid älskat sina särlingar - the dandies, the egocentrics and the clowns.
Tänk bara på Oscar Wilde, David Beckham eller The Tiger Lillies. Denna säreget engelska form av exhibitionism utvecklar hos utövarna (men tyvärr inte hos folket i gemen) en oslagbar känsla för stil. - Det bara måste vara lätt att hitta sig ett konstnärligt och avvikande varamodus i Good ol' England!
Här i Norden är det kanske inte lika lätt att "bara vara" på ett estetiskt högtstående sätt. Hos oss har vi, också i konsten, ett lutherskt arbetsimperativ. Här skall man leverera konst, inte leva den. Sorry Bowie, det skall helst vara underhållning för hårdvaluta. Jag placerar Bowie i samma fack som Oscar Wilde, som just före sin död konverterade till katolicismen uteslutande av en estetisk övertygelse. Does that drop a penny?
Kolumnen publicerades ursprungligen den 29 oktober 2003