Krister Uggeldahl: Vem ska trösta manusförfattaren?

Natten mellan söndag och måndag finsk tid går den årliga Golden Globe-galan av stapeln. En av de nominerade filmerna är Klaus Härös Fäktaren, ett humanistiskt spetsat fullblodsdrama som bitit sig fast i repertoaren på ett sätt som blivit allt mera ovanligt, i en era av snabba klipp och pajade minneskretsar.

Golden Globe -cirkusen har lite elakt karakteriserats som en tummelplats för utländska ”skvallerjournalister”, men än sen då. Skvallerjournalister om några torde ha koll på ”talk of the town”, plus att Hollywood (Tinseltown på det tredje inhemska) av tradition utgjort en blandning av högt och lågt, konst och underhållning.

I den meningen kan ett Golden Globe-erkännande mycket väl vara utslagsgivande även i Oscar-sammanhang.

Som bekant är Fäktaren en av de nio filmer som parkerat på ”shortlist” i kategorin Bästa icke-engelskspråkiga film (i det slutliga racet är det fem filmer som tävlar om en plats i solen). På tal om det går Fäktaren, den politiskt spetsade sannsagan om pedagogen och idrottsmannen Endel Nelis (gestaltad av Märt Avandi), på estniska, precis som Zaza Urudhazes Mandarinodlaren som förra året gick till final.

Nu har ju Fäktaren på hemmaplan inte omgetts av jubel endast. Manusförfattaren Anna Heinämaa har i offentligheten ondgjort sig över det faktum att hennes namn ”glömts bort” i samband med den internationella lanseringen av filmen.

”Jag tycker ju att man kunde ha lyft fram det som är lite extra – att en femtioårig kvinna skriver sitt första filmmanus om något så udda som fäktning som sport (i 50-talets Sovjet- Estland)... och landar på Oscarnomineringarnas shortlist”, säger hon i en intervju för HBL (31/12).

Tvivelsutan ligger sympatierna på Heinämaas sida, men innan man viftar med feministkortet är det skäl att påpeka att Anna Heinämaas öde på inget sett är unikt. Oberoende av kön finns det en tendens att ringakta manusförfattarens bidrag i den filmiska näringskedjan. På den punkten är filmjournalistiken långt från oskyldig.

Till en del är det fråga om gamla (förlegade) strukturer, om arvet efter franska nya vågen och den amerikanska filmkritikern – och ”auteur”-teoretikern Andrew Sarris som på 60-talet lyfte fram Regissören som den sanna hjärnan bakom den filmiska skapelsen.

Men det handlar också om spaltutrymme, om att man som filmkritiker – till skillnad från exempelvis teaterkritiker – ogärna lyfter fram varenda en kotte som står på scenen eller i kulisserna. Hellre då försöka se skogen för träden.

Sist men inte minst handlar det om ren skär okunskap från oss filmkritikers sida, om oförmågan att skilja åt olika aspekter i det filmiska maskineriet. Det är illa nog men törs man påstå att de strikt kommersiella strukturerna (världsomspännande reklamkampanjer med mera) gör ett ännu sämre jobb. Och just nu är det dessa som har ordet.