Wilhelm Kvist: En aggressor är borta
Det finns massor av typer som också efter Pierre Boulez bortgång fortsätter driva den musikaliska utvecklingen framåt – om än inte i samma riktning och inte på samma sätt.
”En resolut fantasi, viljestyrka och hänsynslös aggressivitet säkrade honom, som ung man, en position i spetsen för den parisiska avantgarden. Hans föregångare hade i hans tycke inte varit tillräckligt radikala: musiken väntade på en kombination av serialism och den rytmiska oregelbundenhet som hade introducerats av Stravinsky och Messiaen. Ropet efter en förnyad modernism fick vida gehör på 1950-talet, men fascinationen avtog snart samtidigt som hans konstnärliga ådra torkade in. Han började dirigera mera, först som specialist på 1900-talsmusik, även om han på 1970-talet breddade repertoaren avsevärt. Mot slutet av decenniet riktade han uppmärksamheten på den elektroakustiska studio som hade byggts för honom i Paris, där han hoppades att ett nytt musikaliskt språk kunde utvecklas på rationell grund. Efter en kort paus kom dirigerandet återigen att bli hans primära uttrycksmedel.”
Så här torrt beskrivs Pierre Boulez i G.W. Hopkins and Paul Griffiths artikel i musikuppslagsverket New Grove Dictionary och för att vara skrivet under hans livstid var det en relativt sober beskrivning. Tillräckligt mycket vatten hade tydligen runnit under broarna över Seine för att giganten skulle kunna sättas i sin rätta kontext. Nu är Boulez död, i en ålder av 90 år, och medan musiker som Paavali Jumppanen, Susanna Mälkki, Anne Sofie von Otter och Anne-Sophie Mutter med flera troligtvis sörjer en vän och mentor, kan resten av världen dra ett streck och utvärdera arvet.
De rappaste tyckarna har inte varit sena med att ösa överord över honom. Expressens Lars Sjöberg skriver: ”Och så med ens är det ingen kvar. Ingen som längre driver den musikaliska utvecklingen framåt, ingen som vetgirigt fortsätter studera relationerna mellan musikens tre slags materia frekvens, rytm och klangfärg för att lyssna sig till vart konfrontationer och samspel skall leda i slutändan.”
Det är förstås kvalificerat struntprat. Det finns massor av typer som också efter Boulez bortgång fortsätter driva den musikaliska utvecklingen framåt – om än inte i samma riktning och inte på samma sätt.
Framför allt drivs inte musiken vidare med aggressivt övermod längre. Man frågar sig om det faktiskt var nödvändigt att gå åt tonsättarkolleger och musiker lika hårt och förklara att varje musiker som inte hade upplevt tolvtonsmusikens nödvändighet var totalt oandvändbar och irrelevant för sin samtid?
I dag bryr väl sig ingen om att racka ner på sina kolleger, man tiger i stället. Det intressanta är förstås hur också denna 1900-talets enfant terrible kom att omvärdera sin hållning, hur han mjukade upp sina ord och bortförklarade sina mest våldsamma uttalanden som skämt som någon tagit på allvar.
Framför allt är det väl ett tecken på att tiderna har förändrats. Förr stred ideologierna, och människorna med dem. I dag är den enda giltiga ideologin att alla blommor skall få blomma – med risk för både likriktning och fragmentering. Trots att Boulez knappast kommer att få ett eget porträtt på väggen i särskilt många hem, måste han högaktas för att han rätt enträget förde musiken ett steg framåt i den riktning som han trodde var bäst.