Folke Forsman: Ekumenik och julfred
Till våra många jultraditioner hör den ekumeniska gudstjänsten i Åbo domkyrka och utlysandet av julfreden (-friden?) från Brinkalahusets balkong vid Gamla Stortorget i Åbo. Numera kan hela Finlands folk ta del av dessa begivenheter i tv på julaftonsdagen.
När jag såg inspelningen av den ekumeniska gudstjänsten kom jag osökt att tänka på biskop Björn Vikströms aktuella uttalande att ”finlandssvenskar har en egen uppgift”. Finlandssvenska sopranen Hedvig Paulig sjöng finlandssvenske kompositören Karl Collans tonsättning av finlandssvenske författaren Zacharias Topelius dikt Sylvias julvisa. På finska. Och Topelius kallades Sakari.
Per se är det kanske inte väsentligt på vilket språk Sylvia sjungs, texten har absolut ingenting med liturgi, gudstjänst eller ekumenik att skaffa och sången är sålunda, oberoende av språk, helt malplacerad i detta sammanhang.
Den finlandssvenska dominansen fortsatte med två sånger ur Jean Sibelius opus 1, Giv mig ej glans och Det mörknar ute, båda med text av Topelius. Zacharias. Men visst framfördes även dessa sånger i finsk översättning, Giv mig ej glans dessutom i den gamla, anonyma, inte helt lyckade finska formen trots att Niilo Rauhala redan 1984 gjort en översättning som numera ingår i den finska psalmboken.
Även om jag kunde acceptera att ekumenikens språk är finska – vilket jag inte kan – finner jag valet av musik till denna gudstjänst ytterst dubiöst och ogenomtänkt. Sånger som har mycket lite med gudstjänst och absolut ingenting med ekumenik att skaffa. Och Åbo filharmonikernas val, Scen med tranor ur Jean Sibelius musik till Armas Järnefelts skådespel Döden var det verkliga bottennappet. Visst, musik kan aldrig vara konfessionell men denna musik saknar helt betydelse i gudstjänstsammanhang.
Tänk om! Visa samarbetsvilja med mångspråkighet: finska, svenska, latin kanske kyrkoslaviska. Åbo har flera högklassiga ensembler, Vida, Key Ensemble, Kungsvägens musiker, vilka på ett helt annat sätt än Åbofilharmonikerna med dyr(?) operasolist kan göra den ekumeniska julgudstjänsten meningsfull.
Apropos meningsfull musik. Från kyrkan flyttades tv-tittarna smidigt ut på Stortorget där utlysandet av julfreden, föredömligt på båda nationalspråken, inleddes med Gustav II Adolfs stridspsalm från trettioåriga kriget, Vår Gud är oss en väldig borg och avslutades med Björneborgarnas marsch som visserligen inte sjöngs men var och en kan meditera över Runebergs text: Bort, bort, vila, rast och fred!
Borde någon tänka om?