Kom tillbaka efter sju generationer!
Som ett tacksamt ”adoptivbarn” i den finlandssvenska kulturen hoppas jag verkligen att Svenskfinland består, skriver Zinaida Lindén.
Under mina första år som offentlig person i Finland blev jag ofta ombedd att redovisa för min identitet. Samma intervjuare som försökte få mig att medge att jag konverterat till finlandssvenskhet skrev entusiastiskt om någon finlandssvensk som efter 40 år i Brasilien ”fortfarande kände sig hemma i Pargas”. Trots all välvilja jag upplevde här kändes denna etnocentrism ganska förbluffande. Jag förväntades att bli assimilerad på några få år. För andra var det svårt att bli finlandssvenskar. Ett ryskt par jag känner fick kämpa länge för att sätta sitt barn i svenskspråkig skola, trots att barnet hade varit med om ett svenskt språkbad.
Numera har vi mångkultur i Finland. Det har blivit lättare för dem som inte är födda här. Men fortfarande förs det diskussioner om ”vem som får kalla sig finlandssvensk”. Allsköns visdomar och sociala koder sammanfattas med orden: ”Så gör man bara inte i våra kretsar.”
Egentligen är det inte så annorlunda i min hemstad S:t Petersburg. Vem får titulera sig äkta petersburgsbo? Räcker det att man bott i S:t Petersburg i halva sitt liv?
Somliga menar att det inte räcker ens om du är född och uppvuxen där. Dina förfäder borde ha varit med om Leningrads belägring. Gärna om översvämningen år 1924. Allra helst om översvämningen år 1824. En äkta petersburgbo mäter tiden i översvämningar.
Det sägs att den som bott i Moskva i en månad blir moskvabo. Annat är det med S:t Petersburg. En äkta petersburgsbo avskyr moskvabor, odlar myten om sin egen förträfflighet och ondgör sig över innovationer som Oktoberfest på Palatstorget. Precis som Prinsessan på ärten som var en äkta prinsessa eftersom hon kände en liten ärta genom alla dunbolstren, känns en äkta petersburgsbo igen på sin stil.
En äkta petersburgsbo är distingerad. Kallar du S:t Petersburg för Piter? Nämen så gör man bara inte. Kom tillbaka efter sju generationer, då ska vi prata.
Jag är inte främmande för detta tänkande. En gång frågade jag en landsman i vilken stadsdel han var född. Tydligen kände han vissa vibbar, eftersom han svarade hånfullt: ”Jag är en lantis, en bastard. Min familj flyttade till Leningrad när jag var fyra.”
Själv uppfyller jag de flesta kriterierna. Men mina förfäder hade det minsann inte lätt. Min adlige farfarsfar gifte sig med en ung flicka vars mor var en utomäktenskaplig dotter till en dam ur demimonden. Å andra sidan, var just den damen den äldsta ”äkta” petersburgsbon i min släkt: hon bodde i S:t Petersburg på 1860-talet.
Min farfar föddes år 1916 i Petrograd. Min morfar föddes år 1904 i en vitrysk by. År 1933 flyttade han till Leningrad för att studera. Med honom kom min unga mormor från Smolenskområdet. Gissa vad mina släktingar på fädernet ansåg om mina morföräldrar. Det hela var inte olikt vissa situationer jag hört talas om i Svenskfinland då någon ”gått och gift sig med en finne”.
Som ett tacksamt ”adoptivbarn” i den finlandssvenska kulturen hoppas jag verkligen att Svenskfinland består. Det svenska skolväsendet i Finland har blivit kritiserat för att skjuta över invandrareleverna till den finska skolan. Det gäller att se till att en del av de unga invandrare som i dag börjar skola i Finland får möjligheter att bli finlandssvenskar. Annars finns det kanske inte så mycket kvar att prata om efter sju generationer.